Med åren så blir jag alltmer intresserad av samhällsfrågor. Allt mindre av äventyr och expeditioner. Det är förmodligen en ganska hälsosam utveckling. Att bli förälder förstärker ju ett sådant intresse mångfalt. Så igår satt jag mycket intresserad framför Agendas partiutfrågar program. Efter att ha bott utomlands 1½ år så kan jag konstatera två saker, för det första, så är svensken mycket balanserad, nästan perfekt och det gör ju att det partiledarna framstår som oerhört, och då menar jag oerhört tråkiga. Jag har ju följt hela det engelska valet noga och jag kan ju konstatera att där råder mycket mer livfullhet. Oavsett parti tillhörighet. Allt är mer spännande och dramatiskt operfekt. För det andra verkar det tyvärr som om dokumentärfilmaren Michael Moore´s konstaterande att en tredjedel av USA:s befolkning är stendumma drabbat både Sverige och England. Att UKIP och Sverige Demokraterna växt så här mycket är skrämmande. Jag kan förstå att folk inte litar alls på politiker, och att det finns många missnöjesröster i detta, men att bara glömma historien om vad som händer när man hävdar en människorättsgrupp framför andra, det tyder ju på att vi är på väg åt fel håll.

Att detta är speciellt aktuellt för min egen del, beror på att jag har under den sista tiden fått ett flertal förfrågningar från vänner i Jemen om jag kan hjälpa dem att ta sig ur kriget och ta sig till vad de ser som paradiset. Att följa utvecklingen i detta för de flesta helt okända och ointressanta land håller mig vaken om nätterna av oro. Och jag vet att sedan jag började åka till Jemen, år 2009, så har mycket hänt och den europeiska muren förstärks. Det är med stor skam som jag förklarar för mina vänner som sitter fast i detta mycket orättfärdiga krig, att det är mycket svårt att hjälpa dem idag, ja, i det närmaste omöjligt. Trots att risken att det kan komma att gå riktigt illa för dem och deras familjer är stor. Trots att de i det närmaste inget har att göra med stridande parter. Och jag vet att många av dem, skulle vara till stor hjälp för ett svenskt samhälle med sina idéer och livslust. Det är en hemsk känsla av att något är riktigt fel. Vad vet Jimmie Åkesson om krig? Ingenting. Han är en bortklemad och bortskämd svensk som det till trots inte vill tillåta andra samma möjlighet.

Visserligen har jag varit mer eller mindre på resande fot alltsedan jag var 18 år. Idag är jag 53, så jag har ju sett en del. Likväl är det min tid i Manchester och England som fått mig att vakna upp i min egen bortskämdhet. Att leva med människor på förhållandevis samma villkor, klen ekonomi och oro över framtiden, och veta att det egentligen inte finns någon hjälp att finna, det är en livets ringklocka. Den här tiden har lärt mig oerhört mycket om exemplevis orättvisor, det växande gapet mellan rika och fattiga och det faktum att i verkligheten finns nog med pengar för alla, men att några få skall ha nästan allt. Helt obegripligt. Och om jag förstår rätt, håller det på att utvecklas så i Sverige. Jag har ju många vänner bland både de rika och inflytelserika och de som bara överlever från en minut till en annan. Och jag kan bara konstatera att de som har, ja, de flesta bryr sig inte. Ändå är de kanonfina människor. Det går liksom inte ihop. Men jag fattar inte, hur mycket pengar skall man ha innan man är nöjd?

England var en riktig väckarklocka! Hemsk tanke hur odräglig och självupptagen jag skulle ha varit utan barn.