Jag kom just tillbaka till ett slitet rum från ett besök på en av Leicesters många gurdwaror, sikh tempel, och Dana vill inte sova i sängen. Hon håller nu på att blåsa upp en thermarest, hon har tagit ut sovsäckarna och håller på att bygga bo på golvet. Att ta med Dana på färden har varit en hit! Tveklöst är det så att hon älskar det här livet, även om hon ibland får sitta många timmar i barnvagnen. Jag märker redan nu hur mycket hon lärt sig. Hon vet i stort sett alltifrån vilka kablar jag kopplar in på dator för att överföra filer till hur jag sätter upp tältet och gör iordning lägret. Så mycket att hon brände sig på gasköket häromdagen, för hon, 20 månaders bäbisen skulle laga maten. I Derby hittade hon ett sådant där business card på marken och gick till en kortautomat och lade det på den och försökte nå knapparna för att ta ut cash. Jag hoppas det dröjer tills den tiden blir aktuell!
https://www.youtube.com/v/qwZsPoq3c-M?version=3&f=user_uploads&c=google-webdrive-0&app=youtube_gdata
Lika mycket tur har jag i reskamraten Georgia från Bolton, som är så perfekt det går samt mycket engelsk, med allt vad det innebär i självkontroll och återhållsamhet. Tillsammans har vi nu knallat från Moss Side i Manchester till Leicester. Från ett brokigt mixat samhälle till ett annat. Leicester har idag nästan lika många invandrare som vita engelsmän och det förvånade inte när vi anlände sent igår att vänligheten och värmen var den största vi upplevt fram till nu på resan. Det är bara att konstatera, ju mer kulturer, ju större blandning av folk och olika raser, desto klart bättre! Därför har turen från Moss Side till hit av och till varit lite tråkig. Mest beroende på att det varit vit glesbygd och egentligen ingenting nytt eller spännande. Dock skall det sägas att folk är oerhört trevliga, vänliga och hyggliga i denna del av ön. Ungefär som i Sverige, ju längre norröver, desto bättre…;-)
Nästan varje kväll har vi bott med folk. Alltifrån gruvarbetare till aristokrater, alla lika hyggliga och generösa, och av och till har det varit riktiga höjdare om jag tänker på dokumentären, med intressanta samtal och bilder. Vi går en 16-18 km varje dag, ryggsäckarna ligger runt 12-13 kg och barnvagnen bär 25 kg inklusive Dana. Allt har varit ganska enkelt, 3 punkor, teknik krångel med micksladdar, men annars är det underbart att sova ute i tält igen och vara ganska fri som fågeln och vandra in i människors liv. (tack Anders Nordgren på Scandinavian Photo för hjälpen att lösa problemet!)
https://www.youtube.com/v/muuDKtitPo0?version=3&f=user_uploads&c=google-webdrive-0&app=youtube_gdata
Britter generellt i den här delen av ön är ganska återhållsamma medvad de tycker, de säger en sak på kamera, något annat när den är av och det vi pratar om mest, det som kommer upp är frågan om den stora invandringen i landet. Och islamiseringen. Det oroar folk och de tror mer på media här än jag tror vi gör i Sverige. Och media generellt här är oerhört undermålig och sensationaliserande. Och folk köper mycket av den eviga skrämsel propagandan. Och min största chock är nog hur oerhört amerikaniserat det är här och kommersiellt, och mycket av det som jag minns från min barndom i England är nästan borta. Dock skall man komma ihåg att man egentligen inte skall jämföra Sverige/Skandinavien med Storbritannien och de förhållanden som råder, ja, det är ett slitet land, och det beror på den lilla ön och den gigantiska befolkningen. Så jag tycker förhållandevis att de klarar av det bra, ja, det hela. De har mycket mer tålamod och överseende med andra folks vanor än jag tycker vi har i Sverige, som jag tycket har klarat av det multikulturella samhället uselt.
Jag trivs oerhört bra här ute och vädret har varit oehört stekande varmt för det mesta! 1/3 del avverkad!
*Följ vår resrutt här på http://punkt.luxson.com/daddyadventurer/
.JPG)
