9 månader som hemma pappa i Moss Side
Jag skall villigt erkänna att den här tiden har varit den kallaste och mest krävande på mycket, mycket länge. Och då inte beroende på att jag varit hemmapappa till en av de mest energiska, roliga, snabba och underbara döttrar som finns, Dana. Nä, utan på de tuffa omständigheter som råder i Moss Side. Det är på pappret ett av Europas mest tätbebodda områden, ett av de fattigaste och bär med sig ett rykte som kallar Moss Side för Manchesters Bronx. Gängkrig, vapenhandel och droger var en del av bygden en bit in på 2000 talet. En idag mycket felaktig bild. Men det var helt klart en mindre shock att ta steget från Sverige till Moss Side. Så här skrev jag i ett julbrev hem om vår situation som jag som svensk inledningsvis uppfattade den:
Jag sitter i dunjacka, mössa och skor och skriver detta. Golvkylan är häpnadsväckande. Men inte finns det någon snö utanför. Ej heller minusgrader. Faktum är att det är 7 grader, men det regnar. Som vanligt skulle man kunna säga. Huset vi bor i är ett sådant där radhus som byggdes i stor stress för en 100 år sedan för bomullsfabriksarbetare. Väggarna är tunna, delar dryper av fukt och mögel, isolering är en bristvara och elen är dyr. Man har liksom ett kreditkort som sitter i en väggapparat som visar hur kostnaden tickar iväg och när man inte har gas nog att laga mat, då är det dags att fylla på genom att traska ned till en affär, som drivs av en pakistanier som även säljer kamelmjölk för 60 spänn litern.
Svårt att tro det här är England. Ja, egentligen är ingenting som jag föreställt mig. Nu är det tvärtom svårt att hitta en vit engelsman eller kvinna. Vårt område är i det närmaste somaliskt, uppblandat med karibier, afrikaner och västasiater från Indien, Bangladesh och pakistan. Flera kvinnor bär abbaya och niqab. De vita jag kommer i kontakt med är mest från Östeuropa och de vita engelsmän jag träffar har det ekonomiskt svårt. Arbetslösheten är för alla ganska stor och jag har sällan sett så många vita britter som är så slitna, dystra och fattiga. Efter en ganska tyst start, så har omgivningen vant sig med oss fyra och den sista tiden har jag samlat på en hel del bekanta i grannskapet.
Det är en spännande värld dominerad av asfalt och betong och nästan ingen grönska, förutom någon enstaka park. Men vapenhandel, knarkförsäljning och gäng krig som var en del av Mosside för bara 6 år sedan är borta. Khat säljer man för 6 pund knippet. Polis syns ofta och åker fram och tillbaka i trakten.
För familjen har det varit en uppfriskande tid som gett perspektiv på saker och ting. Vi har värderat om mycket. Och Sverige, ja, vilket paradis egentligen!!! Hoppas folk förstår. Det här är en annan…värld…mycket, mycket tuffare. Vi har också försökt leva på samma pengar som våra grannar, de flesta som har jobb tjänar en 5 pund i timmen, de andra har hjälp från staten på en 250 pund i månaden. På det skall hyra och mat och annat handlas. Vi klarar ju inte ens maten på det, trots att jag lagar och noggrannt kollar prislappen.
Det var då det. Sedan dess har mycket av min bild förändrats. I stället skattar jag min lycka att vi hamnade här. Varje steg är nästan som att vara på en resa i andra kulturer. Jag har massor av riktigt goda vänner och jag vill påstå att Moss Side är det bästa stället på jorden när det gäller integrering mellan olika människor och kulturer. Det är fortfarande en bit att kvar till det optimala, men mångfallt bättre än jag sett i något annat land eller plats. Definitivt mycket bättre än någon plats i avlånga Sverige.
Jag skattar min lycka att jag fått chansen att leva en stund här!
