“Spring så mycket du orkar!” ropade Slava när vi efter en timmes svår färd ned från berget, sicksackandes genom taigan, nådde ned på isen; “Toljas bror dog här för två år sedan. Han åkte med skotern genom isen.”
Livet för en evensk renskötare torde vara med det tuffaste som finns idag. I synnerhet i Khabarovsk Kraj distriktet, för allt sedan perestrojka inträffade har de inte haft någonting att leva av mer än sina renar. De flesta har tvingats söka sig till andra jobb på andra ställen och av de få som finns kvar som nomadiska renskötare, så har jakt blivit ett måste för att överleva. Sovjetunionens sönderfall har varit svårt för fleratlet. Under den kommunistiska eran så var renskötsel en del av kollektivet och alla fick lön, ammunition och mat transporterades ut med helikopter till renskötarna och de fick till och med en månads semester var de helst önskade vartannat år. Så, när perestrojka inträffade, så skulle de bli kapitalister. En grupp människor som sedan de anlände till Sibirien för tusentals år sedan, haft som livsfilosofi att ge utan att få något tillbaka, blev helt plötsligt av med allt och oerhört fattiga på kuppen. De renskötare jag färdades med hade nästan ingenting förutom sina renar. Och deras vardag var minst sagt utmanande på alla sätt och vis. Under vintern är det inte bara rovdjur och kyla som var ett bekymmer, utan även isarna. De färdas runt om i tajgan året runt för att hitta bra betesmarker till sina renar. På ungefär samma rutter de haft i 2500 år. men isarna tog liv varje år.
Trots att jag sprang så mycket jag orkade, jag försökta hålla mig jämsides med renarna, så kom jag allt längre bak. orsaken var de tunga pälskläderna, min övervikt (jag lade på mig 16 kg innan avfärd för att stå emot kylan, det tog mig hela färden att bli av med 10 av dem…de gjorde sitt jobb, men ställde också till problem, som nu) Det knäppte i isen, jag såg en massa rök i horisonten från de öppna delarna av den här floden och vårt mål var en alpin topp långt bort i horisonten. Det var svårt för renarna som halkade på isen, många föll omkull, men kom upp snabbt, isarna skrämde även dem. Jag visste att Yura Grigorovitj, en av evenerna hade gått gnom isen här förra året, men överlevt. Plötsligt hamnade vi i dubbel is och helt plötsligt var mina renskinns stövlar tunga och extremt hala. Problemet var att jag hade utrustning för renkötare på tundran, där man mest sitter bak på en släde och behöver tung päls för att stå emot vind. I tajgan var den helt fel, för tung, klumpig och päls under stöveln var som att åka skridskor. Plötsligt gick ett av renföljena genom isen, vi var 5 enheter, men kom snabbt upp. Vi andra undvek det området. På de flesta ställen var isen 1.5 meter tjock. Det tog oss nästan en timme att passera hela sträckan innan vi kom till andra sidan av floden och åter började en mödosam klättring upp till en högplatå. Den sista vi skulle passera på den jakutiska sidan, När vi väl passerat ett bergspass på 1600 meter, så skulle det gå tvärt nedåt in på Khabarovsk sidan, det skulle vara mindre snö och något varmare.
I all denna utsatthet så var omgivningen spektakulär. Den vackraste jag någonsin sett i vintermiljö. Höga alpina toppar, djupa dalar, enorma mängder snö och så denna kyla, som gjorde allting ett snäpp vackrare. Strax innan vi skulle ge oss i kast med det höga passet, dök en liten, liten vind upp. Jag fick direkt två förfrysningar på bägge kinderna och alla hoade över hur vita de var, jag sade att det var inget att oroa sig för. Jag visste att det var under kontroll, eftersom det alltid är så när temperaturen dyker under -40 och att det inte blir värre. Men jag drog åt huvan mer, på med dunjackans huva och tajtade ansiktsmasken från det svenska företaget som alltid gjort mina masker, Tajga. De är de bästa jag sett. Mest täckt var Yura Grigorovitj, vars bägge kinder hade svåra köldskador, som han ådragit sig på vägen till Uchugay, för att hämta oss.
Vi färdades långt in i nattmörkret för att hitta en plats för renarna att beta. Lite skog och inte skarsnö. Det var än vackrare att färdas i mörkret med en stjärnklar himmel. Renarnas andedräkt var som eldrökar. Det var iskallt. Men inte farligt kallt. Värst var fötterna, men pälsskorna gjorde jobbet. Mycket bättre än de jätteklumpiga bootsen från Baffin, som skröt att de klarade -100 grader. Att de orkar. När vi hittade en plats, så tog det ett par timmars hårt jobb att få upp det sibiriska lägret och för oss med den kassa kaminen, så var det kallt. Kallt. men maten värmde liksom sällskapet. Mest åt vi ren hela tiden. mest imponerande var Vika, en av få kvinnor här ute i vildmarken. Hon lagade kläder, lagade mat, skötte sina renar och rökte mer cigaretter än det går att förstå. En av posterna i vår utrustningslista var 200 paket cigaretter till renskötarna.
Vi kom aldrig iväg förrän drygt klockan ett varje dag. Det tog tid att åter samla renarna, äta både frukost, mellanmål och lunch och så packa allt på slädarna. Den här dagen var allalite oroliga för denbranta nedfärden från bergspasset, som vi nådde efter två timmars färd. Där uppe offrade vi till andarna och så fortsatte vi den mödosamma färden nedåt. Det finns ju ingen broms på slädarna, så det blir som en amerikansk action rulle varje gång man skall stanna till av något skäl i en nedförsbacke, oftast beroende på att en av renarna fastnat framför ett träd, ja, alla dunsade ihop i en enda stor hög. Ibland gick slädarna sönder, men de reparerades snabbt av endera Tolja eller Slava. Efter tre timmars färd,i begynnande nattmörker hade vi tagit oss in i Khabarovsk Kraj, och den värsta kylan och skönheten var borta.
För mer bilder, se här!
