Den islamska världen enligt media?

Efter min tid i Jemen, så börjar jag få alltmer frågor från media om mina åsikter beträffande landet. Nu sist från BBC som håller på med en programserie om händelserna i Mellan Östern. Jag uppskattar detta och tackar oftast ja till att ha en åsikt. Men jag är långt ifrån kunnig nog att kunna göra några djuplodande analyser, men om jag appelerar mina 26 år som resenär på vad jag ser och förstår, eftersom jag förmodligen är en av en mindre grupp som kunnat resa runt i delar av landet, så har jag gärna en åsikt! Men jag säger inte att jag vet bäst, men att jag har nog på fötterna för att ha en åsikt.

Vad jag lärt mig mest av min Jemen tid, är att en bråkdel av landet är som det mest framställs i media. Jemen framställs gärna som ett av världens fattigaste och farligaste, en träningsplats där Al Qaeda skickar ut dödliga terrorister världen över och där det pågår ett blodigt stamkrig som vilken sekund som helst kommer att få landet att kollapsa. Ett land där alla tuggar kat, bär dödliga vapen och är religiösa extremister. Denna verklighet existerar, men är i stort en droppe i havet gällande verkligheten. Vi tittare blir lätt lurade av hur världen ser ut genom just media. Oftast negativt. I regel till följd av att filmen eller artikeln måste säljas och dramatiseras därför att det skall bli en verklighet. På senare tid har det visats 2 dokumentärer från Jemen i SVT:s utmärkta Dokument Utifrån. (Förmodligen en av världens bästa programförmedlare av riktigt bra dokumentärer.) Även om de beskriver verkliga händelser i Jemen, så är det som sagt, bara en liten del. Och min oro är att allt det negativa bara spär på den oro som finns i väst för Islam, muslimer och Arabvärlden. Någonting vi inte behöver nu när den islamska världen är i uppror mot väst till följd av en mycket provocerande amerikansk film och minst lika onödiga franska teckningar.

Kais, huvudrollsinnehavare och jag i Sana diskuterar dokumentären av Sean MacAllister.

En av dessa dokumentärer som visades var Kampen Om Jemen rörande oroligheterna i Jemen 2011 och “kriget” mellan de tre stridstupparna Abdullah Ali Saleh, Ali Mohsen och Al Ahmar. Filmen är gjord av britten Sean McAllister och den fick mig att reagera starkt och som fick mig att starta en debatt runt filmen på engelska, se här. Anledningen till min upprödhet var att det var enligt mig en rejäl vrångbild av landet av ännu en journalist som vill göra karriär på att överdramatisera verkligheten och sig själv som en supermänniska. Visserligen var det en tid av mycket dramatiska händelser, och som filmen bjuder på bra bilder av, men han höjer sig själv till skyarna på olika sätt och vis som alla som har med Jemen att göra, vet är osant. Exempelvis klipper han in kommentarer om talibaner som inte alls existerar i landet, helt enkelt för att dramatisera och sälja samt säger att han är den enda västerländska journalisten i Jemen. Vilket jag kritiserade mest eftersom jag visste det var många skickliga journalister i landet under denna tid, inte minst den svenske journalisten Tanya Holm som bodde där då och nu. Min kritik mot Sean angående detta gjorde att man nu kan läsa i hans programförklaring att han var den ende journalisten kvar på sitt hotell under oroligheterna! Inte i hela Jemen som han sålde in sin idé på….

Sana by night. Ett av världens säkraste platser.

Nu kanske det framstår som oerhört skrattretande, men det skall sägas att de flesta platser där det förekommer stora oroligheter så bor oftast de flesta utländska journalister på samma hotell. Nu vet jag självklart inte om det här gäller på alla dessa orosplatser världen över, men jag vet att i Sanaa och Jemen så lämnar sällan det utan beskydd, beskriver alltid sin rädsla över hur farligt allt är och mycket av den information de delar med sig av, är baserad på andras uppgifter. Oftast andra journalister på samma hotell. Och jag vet inget s.k scoop från Jemen som inte betalats med ganska stora penningsummor av den reporterande journalisten. Nu skall det sägas att det finns en hel del bra rapportörer från landet, men alltför många som flyger in, har en åsikt, gör ett “scoop” och lämnar.

Dokumentär nummer två var dokumentären I Al Qaeda Land som är en bättre titel än den ursprungliga Inside Al Qaeda In Yemen, producerad av PBS och gjord av den välrenommerade journalisten Ghaith Abdula Ahad som jag följt i Guardian under många år, men även här har jag många åsikter. Den skrämmer folk, mer än den informerar och journalisten i fråga nämner hela tiden hur rädd han är att bli kidnappad. Man visar en karta som visar att Al Qaeda (och Ansar Al Sharia) och säger att Al Qaeda land är större än Österrike. Helt fel. De Al Qaeda medlemmar man intervjuar tillhör inte de ledande och hela filmen, ja, man kommer liksom aldrig till utan är mest rädd. Vilket jag kan förstå. Men oron över Al Qaeda är vida större än verkligheten.

Under hela min andra färd i Jemen så pratades det överallt, av alla (utom de flesta beduinerna) och hotet att bli kidnappad var gigantiskt. Ingen trodde det skulle gå bra för oss. Vi var i påstådda Al Qaeda trakter, men det visade sig bara vara en familj som kom från en by som hette Al Qaeda i närheten av Taizz. Inte en enda gång har jag mött denna grupp av misströstande människor och hårdnackade proffessionella soldater från andra länder. Och jag vet att de inte ens skulle finnas i Jemen om inte stammarna tillåt dem vara där, för att de är missnöjda med de styrande.

I stället under mina sammanlagda 8 månader i landet, så har jag bara med de hyggligaste av människor med några få undantag. Jag bor i Malmö, som anses vara Sveriges farligaste stad. Var då? Visst är det så, precis som i Beirut, Damaskus, Sanaa och andra städer som visas i media som verkar helt sönderbombade, att det finns områden som är livsfarliga, men de flesta inte. Detta eviga dramatiserande!

Kontentan av vad jag skriver är att det verkligen är så att världen är klart mycket mer positiv än den bild som framförs i media. I synnerhet Jemen.