“Ni är inte de första som passerat här med kamel” , berättar Salim Al Mahri en morgon och tillägger; “Det är inte länge sedan en engelsman och hans två beduin följeslagare passerade.”

“Nähä….” svara jag lätt chockad och undrar; “När då?”

“Ja, det är nog en 30 år sedan” , svarar min gode vän Salim.

Förmodligen var det den legendariske Wilfried Thesiger och hans två Rashid kompanjoner som passerade år 1947 på väg tillbaka till Salalah från Mukalla. Eller så var det Bertram Thomas som passerade samma område året innan. Vi passerar klassiska marker. De två legendarerna Thomas och Thesiger beskrev bägge i sina böcker hur oerhört modiga, välkomnande, starka och generösa beduinerna var. Detsamma gäller idag. Var vi än kommer, så bjuds vi alltid på vatten, kamelmjölk, mat för oss och Kensington kamelen.

“Det här kommer att vara toppnyheter i tio års tid” , förklarar Salim en annan morgon, vi pratar alltid bäst tidig morgon eller sen eftermiddag och fortsätter; “Jag kommer att bli en legend. Och kensington som kommer att leva kvar i hundratals år.”

“Vi då?” undrar Tanya och Salim ler; “Jodå, de kommer säkert ihåg er också.”

Beduinerna ser sig själva som det utvalda folket och det finns de historiker som menar att de var de allra första människorna att bosätta sig på den arabiska halvön. De vill göra saker och ting på sitt sätt, så som de alltid gjort det. Och skall man njuta av upplevelsen med dessa fantastiska, men extremt envisa människor, så är det bästa att låta naturen att bestämma vardagen. Och beduinerna. Det enda vi bestämmer är hastigheten på vårt vandrande och hur långt. Jag vill att vi gör 5-6 km i timmen för att nå minst 20 kilometer per dag. Det är bara det att eftersom vi valt att passera en av världens hetaste öknar under den allra hetaste delen på året, på sommaren, så går det bara att vistas utanför någon sorts skugga, bara fram till runt halv nio och därefter får man försöka överleva tills runt 4 på eftermiddagen.

När det var som varmast, i början av vår färd, så låg dagstemperaturerna runt 50 grader. Den stora skillnaden påatt färdas under sommarne är att även nattemperaturen ligger runt 30. Det vill säga några decimeter ovan marken. För problemet är att därnere på marken, där man då ligger, så är marktemperaturen fortfarande runt 35, vilket gör sömn svårt. I snitt sov vi 4 timmar per natt. Vi gick upp 4 och kom iväg i sex tiden. Men svårast var det mitt på dagen.

Endera satt vi under ett träd eller i ett beduintält. Bägge var lika extremt varma. Bara att andas är en kamp, strupen är torr, kärv och det gör ont i halsen. Ljuset är så starkt att man måste blunda för att inte skada ögonen och bli blind. Svetten bryter ut även om man sitter stilla och tillför man inte kroppen 1.5 litervatten i timmen, för att kompensera vätskeförlusten, drabbas man på bara några få timmar av solsting och kroppskramper, som leder till grym död. Värst av allt är att det knappt går att tänka. Det är omöjligt att ta beslut. Inte så konstigt med tanke på att hjärnan slutar fungera när den nått 45 grader.


Jag trodde efter 3 dagar att det här kommer vi aldrig att klara av. I synnerhet inte Tanya, som i mina ögon, inte har någon Expeditionsträning alls. Men hon är ju i sig ett unikum och helt klart en av de absolut bästa kamrater på färd jag haft. Alltid lekfull, glad, klok, positiv och hennes insikt om Jemen och araber är stort. Hennes översättningar perfekta. Jag är lyckligt lottad. Två superkamrater på de två sista Expeditionerna!


Men om det är något jag lärt mig genom alla år av upp och ned liv, så är det just att ha tålamod när det är som värst och helt enkelt bara stå ut.  Och till slut vänder det. Likaså denna gång och det kom att bli en av de viktigaste och en av de bästa Expeditioner jag gjort.


Se bilderna från resan här!


Litemer läsning, artiklar:


The Adventure Blog


Yemen Times


Yemen Observer