Han är tio år med mörka lockar i håret och en märkligt mörk barnröst.

– Jag ska sälja er en kamel så stark att han går genom öknen helt utan att dricka, säger han.

Det låter onekligen lovande. Men är han stor?

– Gå under honom och du får titta upp för att se hans mage, säger han.

Jag är 177 lång. Kamelen måste alltså vara enorm. Lillkillen talar som en man tre gånger hans ålder.

– Det är nödvändigt, säger han som kommentar på det.

Han dyker upp överallt för att berätta om sin kamel. Det gör också många andra. Vissa ska köra kamelerna från grannländer, säger de, andra från huvudstaden. Först vill de ha betalt. Plötsligt slår sig lillkillen ner vid förhandlingsbordet för att påminna oss om hans Superkamel. Den överglänser alla andra, säger han.

Vi är så jädrans envisa, Mikael och jag. Vi säger ”abadan” (aldrig) istället för ”shukran” (tack).

-Trehundra dollar för en entimmesfärd till kamelen…

Vi avbryter som brukligt.

Männen vi förhandlar med är envisa. Om de inte säger 300 är det 500 som gäller för att få åka och titta på kamelen. Och 7000 för två kameler, trots att priset för en ligger på 2000.

– Abadan, abadan, a-ba-dan!!

Mina egna bardomslockar var så röda att de kallade mig Pika Nogavicka i vad som då var Jugoslavien. Alltid dök en tönt upp som istället undrade om jag brann. Särskilt i Sverige. I Jemens östra del, al-Mahra, intill gränsen till Oman talar beduinerna inte om eld, trots att jag känner den i skallen, dagligen. Beduinerna reser sig.

– Vi ska be, säger de.

Sällan kommer de tillbaka.

Genom sig själv känner man andra, jag är nog den största åsnan av oss alla. Just nu jobbar jag hårt med att övertala Mikael att göra resan utan kameler.

– Vi kan bära vatten, mat och utrustning själva, säger jag.

Ja för fan, hellre bär jag tjugofem kilo genom den hetaste öknen än sätter mitt envisa arsle vid ännu en förhandling. Jag går trettiofem kilometer om dagen om jag måste. Förra året såg jag jemenitiskor marschera. Jag talade med en som gått hela vägen från Taiz till Sanaa – i en kamp för ett värdigare liv. Jag tänker på henne och Forrest Gump när jag säger ”kom igen, Mikael!!”.

Mikael tycks ambivalent. Kanske kommer han betala överpriset bara för att komma iväg och igång. Själv överger jag inte mitt ”abadan” trots att pengarna och projektet är Mikaels, liksom beslutet. Jag tänker på Muhammed Said som är vår nye vän. Han får en mindre ersättning på tjugofem dollar om dagen för att hjälpa till. Han ringer samtal och kollar upp saker.

– Vi ger honom pengarna istället, säger jag.

Lyxbilsbeduinerna tycks leva gott ändå, med guldklockor och märkeskläder. Muhammed har fem barn och flera jobb som han åker mellan på sin motorcykel. På bottenvåningen i vännens hus i provinshuvudstaden al-Rhaydah bor han med storfamiljen. De är runt tjugo. Hans fru, Umm Abdallah, studerar på universitetet. Första året är nyss avklarat och hon hoppas få läsa två till, säger hon. Lille Said gråter vid hennes ben.

– Vem är mannen, frågar pappa.

När han är glad svarar Said, ”jag!”, men nu gråter han än högre.

– Vem är bäbisen, frågar jag Said men inte heller det går hem hos honom.

Lyssnar Mikael på mig börjar vi vandra på Fredag morgon. Vi får vara våra egna kameler. Vi får bita ihop, pressa oss och ge folk skäl till att kalla oss starka som Långstrumpor. Och hittar vi en sjysst kamel på vår väg, med en ägare som vet hur man gör affärer med en rödlätt åsna, så är det fint. Om inte fortsätter vi till fots. Och vem vet, lillkillen kanske plötsligt står där med världens bästa kamel. Då lämpar sig givetvis ett “shukran”.