”Jag skall ha 5000 dollar, annars får det vara” , förklarade han som kallades Kamel Kungen; ”5000 dollar som sagt, annars får det vara.”

Han satt och gned sin guldklocka med största arrogans och med en mycket stor portion överlägsenhet. Han var där för att tjäna pengar och inte som de andra i rummet, för att hjälpa oss. Kamel Kungen var en för mig typisk variant av killen som en gång inte hade något, sedan blivit rik, men i stället för att förvandlas till en generös människa med stor pondus, enbart blivit girig, snål och tro att han är bättre än andra. Jag stöter ofta på den här typen av stackare världen över. De flesta av dem i min ålder. Jag gillade honom inte. Ej heller Tanya som han behandlade som luft. Så naturligtvis sade jag nej till hans, som jag såg det, icke berömvärda erbjudande. I stället påpekande jag att det var på gränsen till stor skam, så han reste sig upp och gick. 5000 dollar (cirka 33 000 kronor) var mer än dubbelt än jag hade räknat på.

Ändå kan det bli så att vi sist till synes tvingas göra affärer med den här största av alla kamelskojare.För ändå sedan vår ankomst för två dagar sedan har vi åkt vad som känns som timmar ut i öknen för att träffa beduiner som har kameler att sälja. Vi har sett gravida, feta, rastlösa, konstiga, ja, allt om det vi vill ha. Stora, starka hannar. Först försöker de lura på oss vad de har, men när de märker att jag inte är helt borta gällande kameler och djurhantering, så säger de som det är, de har inga kamlere som är vare sig vana åt gå långa sträckor eller bära 50 kg på ryggen. Att träna ovana kameler skulle ta månader, och den tiden har vi inte. Eftersom situationen är som den är i jemen, dvs. med mycket hög kidnappningsrisk, så har vi inte så mycket utrymme att färdas, mer än kanske 3-4 veckor och utforska detta mycket utmanande och fantastiska område, men likväl begränsat. Så nu jobbar vi på att få till ett köp som gör att jag kan sälja direkt vid ankomst, ja, en sorts lån, men ändå inte. Och eftersom det är en brist på den här typen av kameler vi önskar, så kan vi tvingas tillbaka till förhandlingsbordet med denne osympatiske person.

Dock skall det säges att han är den ende otrevliga människa vi har att göra med. Åt det motsatta hållet, finns en av de finaste vi träffat på, Mohammed Saaed Mohammed Saleem Solot kel Shaeet. Lokalbo med stort hjärta som fullt ut förstår att vi är här för att hjälpa och inte stjälpa. Vi träffade honom genom Abdul Al Khaled, som är en vän till en vän. Det är på så vis man får saker och ting gjorda här. Men en sak är klar, här har man inte sett västerlänningar på länge, sådan uppmärksamhet får vi, men alla är mycket hyggliga ich hjälpsamma. För två dagar sedan var vi ute och knallade i middagshettan för att påskynda acklimatiseringen till hettan, vilket fick till följd att var och varannan bil stannade, undrade om vi var knäppa som gick i den stekheta solen, om vi ville ha hjälp eller om de fick ernjuda oss lunch.

Min nya Expeditionspartner Tanya är verkligen duktig. Hon jobbar stenhårt och översäter från tidig morgon till sen kväl. Visst, hon, liksom jag, är ordentligt trötta, men så här är livet på Expedition.

Just nu sitter vi på ett luftkonditionerat rum och väntar på att Muhammed skall ringa.Kanske har han åter lyckats lokalisera Kamel kungen och påbörja nya förhandlingar. Luftkonditioneringen är mycket hö, rummet ganska lortigt, men duger.