Det allra viktigaste gällande en expedition är att man har en bra reskamrat. jag har haft både bra och dåliga. En dålig förstår naturligtvis det mesta och man får ägna all tid åt att överleva. En bra gör varje dag till en lycka. Sämst är de som man prackas på av olika skäl, till exempel lokala guider som man inte haft tid att lära känna.
Denna gång var det först tänkt att jag skulle ta med mig en ung man, 18 år med ganska stor erfarnhet av uteliv, en sorts Johan Ivarsson kopia, men han vågade inte till slut följa med på grund av trycket från omgivningen. Så plötsligt fanns ingen kvar som vill följa. Jo, kanske, jag kom då att tänka på min mycket gode vän, journalisten Tanya holm, vårt lands överlägset bästa på ämnet Jemen, kanske ville. Så jag frågade henne och hon sade glatt ja!
Det här var för en månad sedan. Bäst att låta Tanya presentera sig själv. Nu n är hon står inför sin första tur i vildmarken!
De märkligaste stunder i livet är väl ändå de då man plötsligt inser hur man faktiskt lever. Insikten slår mig alltmer ofta. Hur i helvete hamnade jag just här i Jemen? Frågar någon annan svarar jag att jag hade bott i Egypten och Libanon och ville stanna kvar i språket.
– Jag ville också lära känna Arabiska halvön bättre, säger jag.
Sen lägger jag till något märkvärdigt.
– Jemeniterna var de första araberna, de första muslimerna och för bara två år sedan var Jemen också det första landet någonsin att få hela 252,6 miljoner dollar av USA i millitärt stöd.
Frågar jag istället mig själv varför jag köpte den där enkelbiljetten för tre år sedan svarar jag att nåt fel måste det nog va på mig. Jag visste inte då att man måste förstå Jemen för att förstå världen.
Insikten om hur man lever kommer vid alldagliga tillfällen. Jag har ätit bönmos till frukost och druckit en cappuccino med en vän. Nu vill jag veta varför jag ska ut på en kamelvandring i den hetaste öknen under dess hetaste tid. Jag får inte riktigt ihop det. Går något fel längs färden kommer jag, som brukligt, att skylla ifrån mig.
– Mikael kidnappade mig från mitt hem i Sanaa och tvingade ut mig i öknen, ska jag säga.
Det svaret är blott en nödlögn för att täcka upp för den eventuella dumhet, eller dumdristighet, som denna resa ju kan visa sig vara. Sanningen är en annan och anstränger jag mig ordentligt kan jag långsamt urskilja den.
”Ja” faller sig så mycket mer naturligt i min mun än ”Nej”. ”Ja” är en bro till något annat. ”Ja” har trots gråten fortsatt att forma livet till det jag vill. ”Ja” kommer med vetskapen om de egna förmågorna, man är ta mig fan gjort för att resa sig efter ett fall. Så det var just det ord jag valde när Mikael nyligen sa att han ska göra en ny Jemenexpedition.
– Vill du med?
Jag minns att jag skrattade åt en reklamaffisch i de sena tonåren.
”Man ångrar bara det man aldrig gjorde.”
Störtlöjligt, tyckte jag som redan då hade en lång lista över sådant jag gärna haft ogjort. Jag har inte utvecklats. Listan blir bara längre och längre. Men idag vet jag att läsa den rätt. Den berättar att jag har chansat och provat mig fram. Filosoferna räknar inte försökandet till dygderna, men vad vet de egentligen? Och det löjliga i reklamparollen är att vi ju är skitmånga som inte behöver någon sådan uppmuntran.
Jag tvivlar på det men vet givetvis kan det skita sig på resan. Folk har sagt det till oss. De har sagt att den som trekkar i Jemen riskerar sitt liv. Då och då har jag förgäves fått folk till att försöka få mig på bättre tankar. Några menar att Mikael klarar det, inte jag. Här kommer en biologilektion. Sådana kommentarer väcker en kvinnas feministiska instinkter.
Ja, jag vet att en rationell skulle stoltsera med sitt Nej. Men. Jag vet också att Askungen gick på balen fastän bara möss, kaniner och fåglar fattade hur viktigt det var. Och hon dansade!
I köket vid mitt enkla träbord tömmer jag nu vinglaset och sätter punkt.
– Två par byxor och två skjortor.
Mikael säger åt mig att packa.
Stunderna då man inser vad man är på väg att göra är så kortvariga att mina redan är ett minne. Så, khallas nu letar jag rätt på en skjorta som lämpar sig för 52 grader. När klarsyntheten återkommer lovar jag att skriva igen.
