“Han är mycket, mycket arg!” , frustar Amin utmattat; “Han säger det här är alldeles för tufft för både honom och Antar.”

Vi stod bägge högt uppe på en torr klippa, med en het vind som smekte kinderna och andades högt och snabbt. Nedanför oss sträckte Wadi Zabid ut sig söderöver och här uppifrån kunde jag förstå varför alla bosättningar låg högt ovanför dalen. Här uppe klarar man både översvämningar och attacker från krigiska grannar och framför allt, heta dagar, då det är svalare och möjligt att andas. Att vi kippade efter andan berodde på den grymt hårda klättringen vi befann oss mitt i. Jag kände mig både rädd och upplyft på samma gång. Klättringen var värre än jag trott. Stigen var extremt tvär, stenig, smal och Antar föll av och till ihop och enda chansen att få honom på benen, var att skrika, skrämma, hota och knuffa. Vilket var den modell Ahmed Ali och vår guide uppför stigen gjorde. Men det hjälpte, även om jag verkligen då och då undrade vad jag gett mig in på. Jag ville ta av Antar all utrustning, som såg gigantisk ut, men mest var hö och madrasser, så vikten var inte alls farlig, men han var inte tränad att klättra. Han hade aldrig gjort det i hela sitt 12-åriga liv. Han hade bara gått på Tihama öknens platta stränder. Men det här var ingen plats att vare sig vila eller ta av grejer på, utan vi kunde bara fortsätta tills vi nådde toppen, där allt var över för den här gången. Men det verkade som vi bara kommit halvvägs.

“Han är så arg han vill slå dig i ansiktet” , fortsatte Amin, som satte sig ned utmattad i skuggan av en buske, men jag svarade: “Han är bara trött och rädd.”

Just sådana här dramatiska delar, när allt hänger på en skör tråd, är ju just det som alltid varit en attraktion i det här livet. Och nästan efter 50 år av liv, var det fortfarande så. Visst var jag trött, utmattad, men än mer stimulerad och koncentrerad. Jag antar att det är det som kallas en adrenalin kick.

“Det här är för hårt för mig också” , fortsatte Amin; “Men du är som en åsna, envis och bara går och går.”

Vi fortsatte uppåt. Jag försökte springa ikapp det övriga teamet för att filma. Som alltid är det inte bara färden som präglar mina resor, utan även jobb. Vilket jag föredrar. Jag är mer en arbetare än en njutare. När jag hann kapp teamet, såg jag att Antar vägrade fortsätta och stod på framknäna. De bägge skrek och drog i honom. Jag kände mig oerhört eländigt. men jag visste att vi inte kunde stanna, vända åter, utan det vara bara att gå uppåt. Där uppe fanns först mat och vila för Antar. Jag drabbades plötsligt för en stor oro, tänk om Antar inte kan mer. Jag hade läst otaliga böcker, såsom Wilfried Thesiger´s legendariska berättelser, att när en kamel inte kan stå upp, då är dennes liv över. Och jag insåg att oavsett om det jag fått berättat för mig innan avfärd, angående både Antar och Ahmed Alis förmåga och hur lite det överrensstämde med verkligheten, så insåg jag att allt ansvar är mitt. Oavsett. Men jag bestämde mig där, att aldrig mer skulle jag hamna i en situation när jag inte hade helt egen kontroll över mina fyrbenta reskamrater, där jag själv kunde ta alla beslut, så att ingen hamnade  i sådana här bekymmer. Denna gång hade tidsbristen tvingat fram denna eländiga lösning. Plötsligt reste sig Antar mödosamt och fortsatte uppåt med de två guiderna pådrivande i ord och handling.

“Från och med nu måste vi fråga varenda människa vi möter, om de vet vart vi skall få tag på mat till Antar” , förklarade jag för Amin, som höll med och fortsatte sina vanliga analyser, skämt och åsikter om allt och inget.

I det läget var jag urtrött på hans sällskap. Han översatte inte vad jag ville när vi träffade folk, berättade absolut alla detaljer i hans dialoger med Ahmed Ali (mest gnäll) och han led av att inte kunna tugga khat på eftermiddagarna. Jag bestämde mig i denna stund för att aldrig mer ha med mig folk över 35 som levt och varit med om allt i livet. Och som var slav under khat eller någon liknande stimulans. De har alltid åsikter om allting och nackdelen med det, är att alltför mycket tid ägnas åt eviga diskussioner, när allting bör flyta utan diskussion. Tyvärr satte Johan Ivarsson ribban högt under Kolyma Expeditionen med sin osannolikt fantastiska insats. Han ifrågasatte när det behövdes, men gjorde alltid annars sitt yttersta och alltid med en fantastiskt positiv inställning till det hela. Sådana växer inte på träd. Men med Amin hade jag mindre kontroll över i stort sett allting. Arabiskan här ute var tvärtemot nästan i jämförelse med det jag lärt mig. Det vill säga den klassiska arabiskan, ungefär som högtravande svenska från Gustav Vasa´s tid, men i obygden använde de många gånger andra ord och hade inte sällan aldrig hört mina uttryck som jag tränat in. Så jag var i behov av Amin. Men, relationer är en stor del av en Expedition och jag mindes Carsten Niebuhrs Expedition och Torkhild Hansen´s bok om denna, en av de bästa Expeditionsböcker jag läst, men mycket handlade om relationerna i gruppen.

Plötsligt nådde vi toppen. Vilken lättnad. Utsikten norröver var än mer imponerande med berg över 3000 meter. Jag klappade Amin och Ahmed Ali på axlarna och gratulerade dem, lovade khat och en stor måltid när den möjligheten uppstod. Två Kalashnikov beväpnade bybor mötte oss, undrade vad vi ville och jag betalde av guiden, som fram tills dess varit underbar. Nu skrek han att han ville ha sin betalning och det berodde på att Amin sagt att jag filmade och han fick lägga manken till. Så kameran krånglade alltför ofta till hur människor bemötte oss. Oftast med stor nyfikenhet och önskan att få vara med på bild, men ibland, med hätskhet. Vilket jag märkte när vi kom till byn och jag gjorde misstaget att lite klumpigt filma kvinnor.

“De kommer att förstöra din kamera, om du inte slutar” , påpekade Amin nyktert.

Amin gjorde egentligen en fantastisk insats. Han var alltid trevlig mot de vi mötte, gjorde sitt bästa utifrån vad han orkade, det var bara khaten som var ett problem. Jag hade förbjudit honom att tugga khat tills vi kom till Sanaa, eftersom han blev som förbytt av detta. Han blev alltid elak och sarkastisk. Men, som helhet, en kanoninsats. Han hade alltid drömt om att resa och som yngling hade han gått till myndigheterna för att få visum att lämna landet och cykla världen runt. Det blev tvärt nej. Ännu en förstörd dröm av ett konservativt och trångsynt styre.

Antar vägrade fortfarande att äta hö och alfa-alfa. Han åt tillräckligt, men inte mer, men, nästa dag, var han så hungrig att han ägnade hela morgonen åt att tvinga i sig föda och vi var alla lyckliga och hoppades att det skulle fortsätta så. För vägen framöver lovade ingen annan föda. I stället för att ta en dag vila i byn, så att alla fick vila upp sig och förbättra humöret på alla involverade, så tvingades vi iväg på grund av att vi fick veta att en av områdets stammar, Anis eller Bani Salaam, var i uppror och kidnappade folk för att tvinga myndigheterna att lyssna på deras behov. Och naturligtvis var jag perfekt i det avseendet. Det skrämde mig inte som sådant, eftersom jag hade mött folk som kidnappats och fått en sort semester, men jag hade ju inte tit till det. Visumet gick ut om ett par veckor och jag saknade de mina så jag höll på att bli galen.

Så vi satte i stället full fart från byn, följde de stenigaste av vägar, torkan som präglade området kändes, hettan olidlig, men nästan hela tiden träffade vi på folk, mest barn och ungdomar på väg mot skolan, de äldsta bar Kalashnikov. I en by stannade vi till, jag kunde ha stannat flera dagar om inte tidspressen legat på, där folk kom man ur huse för att se oss och Antar. Som alltid ville de att jag skulle konvertera till islam, men när jag påpekade att det inte skulle ske idag och Amin skämtade att de bad mot Mecka och jag mot Aden, så skrattade de alltid. Proselyterande är ingen stor sak i Jemen, flertalet är inte alltför involverade i de religiösa aspekterna, även om de är stolta att vara muslimer. Mest pratade de om hur bortglömde de kände sig av de styrande. Det saknades kommunikation på alla nivåer, vatten, el och bra utbildning. Många av de skolor vi passerade, så bestod läraren av byns mest religiöse, imamen, som utbildade i islam, men knappt något annat och yttervärlden var i det närmaste okänd. Överallt var det skräpigt, främst i form av dessa eviga plastpåsar, som är den här världens otyg. Amin kallade det för den största av Jemens skatter!

Strax innan vi nådde fram till den stora vägen, slog ghiardian till!