Några timmar innan den planerade avfärden, så vaknade vi av granateld, skott och vi kunde se enstaka eldsken över Hashaba.

”Typiskt” , tänkte jag; ”Så nära, men ändå inte.”

Jag hade egentligen använt varje dag av dessa två första månader att på ett eller annat sätt försöka få tillstånd att inte bara ta mig ut ur Sanaa, utan även färdas med kamel från kusten till huvudstaden. Egentligen helt omöjligt. Men helt avgörande för min egen del om denna resa skulle bära den frukt jag önskade, nämligen att visa en annan och mycket mer positiv sida av detta fantastiska land. Inte den som felaktigt präglar den globala median. Ett livsfarligt landfylld nära gränsen till inbördeskrig och evigt kaos i Dantes marker. Yemen är mycket mer än bara Sanaa, Aden och Taizz, de tre städer där det stora flertalet rapporter om landet kommer ifrån. Oftast från unga, oerfarna stringers, som vill ha en bra framtid inom journalistiken och tar till dramatiska ord och vet inget om landet utanför dessa städer. Men just nu, i min skalle, hade de rätt. Granatkastarna styrde min framtid. Jag försökte ringa Amin, men han svarade inte. Osannolikt nog ringde han klockan 8, den tid vi planerat att lämna staden.

”Är du redo?”frågade han och innan jag hann fråga om granaterna, så fortsatte han: ”Abdul Aziz fick inte igång jeepen, trafiken är svår och han har redan börjat begära mer pengar.”

 Så lade han på. Samtalet var unikt, för som så många andra, hade Amin problem med ekonomin i dessa tragiska tider. Han hade inte haft jobb på nästan ett år, utan bara setat och väntat på en bättre tid och tuggat khatunder tiden. Jag hade gett honom hälften av hans lön i förskott och det tog slut på en dag, för att alla grannar behövde låna av honom. Abdul Aziz, chauffören som skulle ta oss till Zabid, vår startpunkt, hade också gjort slut på sin och påstod att han begärt för lite lön. Det skulle prägla en hel del av vår färd. Amin hade redan sagt att det var alltid problem med honom, men att han behövde pengarna, var en granne och den enda som ville ta oss till Zabid just den här vägen vi valt. Vi hade kommit fram till att vi ville reka lite hur allt var längs vår eventuella färdväg, Al Qabil-Kawkaban-Al Mahwit-Khamis Bani Sad-Zabid.

”Det verkar vara ett stort bröllop idag” , skämtade Amin när de dök upp och vi packade i hela högen utrustning som skulle räcka de två veckorna vi räknade med att färden skulle ta i bästa fall; ”Jag tror det är Al Ahmars som är missnöjda igen”.

Vi blev säkert stoppade 20 gånger i olika ”check-points”på vår väg ut ur staden. Mest regeringssoldater, men resten Ali Mohsens styrkor. Jag var orolig hela tiden att de skulle stoppa oss, för egentligen var det omöjligt det vi gjorde. Folk kom bara inte ut ur Sanaa på det här viset, den här vägen, men det var inga problem alls, tvärtom var det mindre kontroller och det beroende på det underskrivna GCC-pappret. Så vi klättrade ut ut Sanaa, förbi presidentsonens Ahmed Ali Saleh´s privata fästning på vänster sida, snirklade oss ned längs vackra berg på slätten med utsikt över Kawkaban, känd från Tusen och En Natt och innan vi började klättra ur denna sköna dalgång blev vi åter stoppade av stamkrigare som satt upp vägkontroller.

”Vad är det om?”frågade jag Amin som svarade: ”De letar efter någon som stulit en del av deras skörd. De kommer att behandla honom illa om de hittar honom.”

Flertalet var förvånade att se mig och undrade hur vi kommit ut ur Sanaa. Men de log mest och tuggade redan khat, långt före normal efter lunchen tuggning. Men det här är en viktig del av norra Jemen som få människor förstår. Just detta med hur starka stammarna är och hu viktig de är för många människor. De har många gånger sina egna lagar och förordningar och ett litet skämt med stor sanning är att presidenten, eller den rådande makten i Sanaa, bara styr landet fram till ringleden runt huvudstaden. Ja, den sittande presidenten Abdullah Ali Saleh kommer själv från en av de tre stora stammarna, bakil, och har i mycket överlevt så länge i makten, för att han utnyttjat stammarnas egenheter att vilja styra sig själva och ge dem förmåner gentemot andra stammar. Och att de än idag har oerhört stor makt, märkte vi när vi blev stoppade av två mycket irriterade stamkrigare som körde in sina kalshnikover genom rutan och krävde 200 dollar av mig, för att jag skulle få en säker passage av deras område. Vi vägrade, så då krävde de att vi skulle följa med till byn, där vi skulle vara inlåsta tills vi betalade.

”Vi blir alltså kidnappade om vi inte betalar?” frågade jag Amin med häpnad och han svarade skämtsamt: ”Ja, men se det som en betald semester. De gör dig inget illa. Mat och husrum ingår!”

 Lyckligtvis dök områdets shejk upp i en splitterny Toyota Landcruiser, skrattade och såg till att vi fick fortsätta. Denna upplevelse gjorde att vi direkt bestämde att kom vi här med kamel, skulle vi få stora problem, så nu gällde det att finna en ny rutt. Upplevelsen var så skrämmande att när vi anlände till det pittoreska Al Mahwit, ett samhälle läckert placerad på toppen av en bergsrygg, som de flesta orter i det bergiga Jemen, så köpte de ett stort gäng khat, vilket irriterade mig, för jag hade nu märkt att en dag med Amin och andra jemeniter, ofta var före och efter khat tuggandet. Före var de skämtsamma, roliga och hyggliga, men efter tuggandet blev de tysta, introverta och ibland mindre trevliga. Och det kostade. Det var här jag bestämde att inte betala mer till Abdul Aziz. Köper han khat för pengarna får han skylla sig själv. Pengar till familjen är en sak, privat underhållning, annat.

Vägen följde ofta den gamla, traditionella Kaffeleden och av och till syntes rester av utsiktstorn och caravaniserajer i ruiner, men utsikten torde vara med världens bästa! Av kriget såg vi inget här, men så fort vi lämnade asfalten, följde en urusel jordväg ned emot Khamis Bani Sa´d, så varenda människa vi passerade, och de var många, tiggde om hjälp, så uselt var livet. Ju längre ned, desto mörkare blev människorna och det kändes alltmer lätt afrikanskt. Och så plötsligt rullade vi in i området som kallades Tihama och temperaturen var stekhet. Här lärde jag mig hur generösa jemeniterna är, trots dålig ekonomi. Både Amin och Abdul Aziz gav dem småpengar, trots usel ekonomi, så jag lärde mig och hjälpte till. Man kan inte ge alla, men hjälpa en del.

 Vi anlände till den anrika staden Zabid i begynnande mörker, men eftersom de som skulle hjälpa oss med en kamel bodde nästgårds till den sköna fästningen, så fick vi känna på den tysta stämningen. Och efter alla avgasar i Sanaa, allt väsen och allt oroande, så var det som en semester att anlända hit till en gammal vän till Amin, med det spännande namnet Usama. Eftersom det tar minst 5-6 veckor att träna up en kamel till samarbete och jag visste att jag bara skulle få två veckor, vilket var enbart färd, så förstod jag snart att jag måste få tag på en kamel med förare, som kunde lära mig under tiden hur man ”kör” en kamel. Och Usama hade hittat både kamel och förare, som var redo att följa med hela vägen till Sanaa, så kvällen ägnades åt förhandlingar i mörker, myggbett, ett lokalt bröllop och oro om jag skulle få malaria eller inte. Jag hade ju glömt alla mediciner och annat viktigt, som en ficklampa. Ja, det var ju en tid sedan jag var på riktig Expedition!