Det börjar dra ihop sig. Jag har hittat nya kameler. I Bayt Al Faqih. Kostnad mellan 1500 och 2000 dollar för en tränad, stark och vacker kamel som skall klara hela sträckan från Bayt Al Faqih till Sanaa. Jag har inte bestämt mig om jag säljer eller behåller, för jag räknar med att vara tillbaka i Jemen i vår för att göra den resterande sträckan på 150 mil från Sanaa till Omans gräns. Det blir bara en kamel första delen, eftersom jag inte har råd med mer. Dessutom finns det byar, vatten och mat längs i stort sett hela den här bergiga sträckan. Så en räcker. Vägval är dessutom osäkert. Vi skall försöka följa så mycket som möjligt av den ursprungliga Kaffe-vägen, men vissa delar är avstängda till följd av kriget, så vi tvingas nog av och till följa asfaltsväg och då vill jag inte ha mer än en kamel med tanke på denna helt vansinniga trafik som råder!

   Jag har också hittat en partner som följer med. En beväpnad polis, Amin, som också under många år arbetat med turister, pratar engelska, hans far var kamelförare, han kommer från den grönskande staden Ibb och han är också den som skall fixa tillstånden. Det är generalen som hjälpt mig. Min vän, presidentens högra hand, han har inte tid, nu när GCC-kontraktet är underskrivet och en ny regering håller på att fumlandes skapas för en övergångsperiod på tre månader. Amin är klädd som en sanaani, inte som polis. Ingen skall heller veta att vi är på gång. För att undvika kidnappningsrisken. Han kommer också att kommunicera med inrikesministeriet hela tiden, för säkerhetens skull. Och han har sagt att jag får fotografera och filma allt utom kvinnor. Han är ganska så traditionell och konservativ…och oerhört allvarlig….men, han har så många roliga uttryck. Bland annat ett arabiskt ordspråk som går så här:

   Med vilket han menar att en av tio jemeniter kan man inte lita på. Alltså, de flesta rummen i ett hus är vackra och bra, bara toaletten lortig. Så nu skall det köpas mat för färden, jag vill köra inhemsk stil, vilket betyder stora mängder dadlar, det lokala kaffet som heter qisr (vilket egentligen betyder att man kokar kaffebönans skal), ett paraply mot den heta solen och gigantiska mängder vitlök som enligt Amin skyddar mot alltifrån giftormar till att bota malaria. Så skall vi köpa utrustning till kamelen, bland annat en kätting som skall sättas runt kamelens mage, så ingen kan stjäla den när vi sover!

   Ännu är dock inte allt i hamn. Problemet är rektorn på skolan som är högst lynnig. Jag behöver helst ett papper från honom att jag får lämna mina studier. I arabvärlden går man inte över någons huvud. Får jag inte det, så skall det kunna ordnas ändå, men det ställer till problem. Pamela och Eva är ju fortfarande kvar på skolan och vill han riktigt jävlas kan han förstöra hela turen. Så jag skall ta med mig det som återstår av whiskyn och ta ett samtal med honom idag.

   I övrigt har jag försökt filma Boushra denna vecka. Men det har inte varit lätt. Det är så mycket som skall stämma. Igår exempelvis hade hon ingen chaufför och att då åka och hämta hennes tvillingar med en utomstående man som mig i bilen, det är nämligen förbjudet. Så hon var ganska rädd att vi skulle få problem vid varje vägkontroll vi passerade på väg till skolan. Som vanligt i Jemen, blev det inga problem. I varje scen vi filmar så har hon huvudsjal på sig. Allt för att inte hennes man skall få problem om han väljs in i den nya regeringen och om denna får en stor del fanatiska islamister. Alla är muslimer, men en del ytterst religiösa på ett negativt sätt.

   Läget i landet är trots signeringen fortfarande mycket spänt. Strider pågår i norr mellan regering, al houthis och salafis. I söder arbetar separatister för att dela landet i norr och syd och i Taizz är striderna mycket heta och det ser inte bra ut. Och president Saleh har ju återvänt till landet. Och general Mohsen samt Sadiq Al Ahmars familj är ju kvar. Salehs familj och släktingar har fortfarande de viktigaste posterna i regering och militär. Så det känns som om allt fortfarande befinner sig på en skör tråd. Men, helt klart är att vi har någon timme mer el per dag, polis och militär är mer avslappnad, vi kan röra oss på större områden och folk är fortfarande generellt mer positiva, om än att ALLA är oerhört slitna och tröttna på den pågående situationen. Fattigdom, arbetslöshet och modlöshet råder i Sanaa.

   Förmodligen blir det så att ni inget hör från mig på två veckor. Det vill säga om jag får alla tillstånd. Jag utgår från att det inte finns några tillfällen till Internet längs vägen. Men man vet aldrig.

   Jag ser verkligen fram emot detta! Omdet ni blir av, man vet aldrig här i Jemen förrän den sekund jag tar de första stegen nordöst från Bayt Al Faqih. Eva och Pamela följer med. Till Bayt Al Faqih. Sedan återvänder de till Sanaa. Vi har faktiskt funderat på om hela familjen skulle följa, men kanske Eva är lite för liten och för drygt att bära henne på ryggen hela tiden. Men det kan nog ha gått. Det har jag i alla fall sett, barn anpassar sig extremt snabbt och är så lätta att resa med, bara man ger dem tid att då och då vara just barn. Och tveklöst är det så att en bättre start i livet för Eva än att vara med detta barnälskande folk, det kan man inte få! Och det hon älskar allra mest, det är när jag sätter henne på axlarna och vi dundrar in i Gamla Stan och hon får uppleva denna i det närmaste helt osannolikt spännande antika och bullriga miljö!