Expedition Jemen Med Kamel, rapport 3; Besök på landsbygden

  ”Har du märkt, Mikael” , påpekade Hussein när vi satt och tittade på Al Jazeeras inslag från vad som vissa kallar massakern i Taizz som skedde idag, den 111111, minst 15 döda varav 4 kvinnor; ”Att i Tunisien, Egypten, Syrien och andra länder där folk protesterar, så pågår protesterna 24 timmar om dygnet. Här i Jemen, fyra timmar demonstrerande, därefter så tuggar alla kat!” 

   Så sant! Jemens favoritavkoppling är att tugga kat. Denna sysselsättning präglar det mesta i landet och i stort sett alla beslut som tas, görs under kattuggande. Och just det behovet har präglat den gångna veckan för min del. Och behovet är stort!

   Som exempel kan jag säga att de olika politiska lägren har sina egna tältläger. De flesta och de största demonstrationerna utgår från Change Torget och det bevakas av den avhoppade general Ali Mohsens soldater, en herre som inte alltför länge sedan var en av president Salehs främsta rådgivare. Samma klan, men kom i vägen för presidentens son, Ahmeds ambitioner. Demonstrationerna passade hans ambitioner och han hoppade av och blev en av de två motståndarna till presidenten. Den andra är ledaren för den största klanen, shejk Sadiq Al Ahmar och hans följe, Hur som helst, så tillbringar Saleh anhängarna sin tid i tältlägret vid Tahrir Torget, vilket är lokaliserad 250 meter från där vi bor och där vi passar några gångar varje dag. Samtliga läger får gratis mat och inledningsvis fick även Saleh anhängarna gratis kat. Största protesten kom inte till för att hylla den sittande presidenten utan som klagomål när katentogs bort!

   Det är lite så Jemen är och dess invånare och en viktig anledning att de är så enkla att tycka om! De är högljudda, framfusiga, skämtsamma, extremt avkopplade och lätt vilda, vilket innebär att de är mycket egensinniga.

   Utanför hörs åter enstaka serier av skott, några dova bomber, men på ett bra avstånd. Jag har nyss lagat ännu en måltid på tonfisk, tomater, makaroner och bröd. Vi har alla gått ned i vikt. Ja, kanske inte Eva. Hon är den starkaste av oss. Under de senaste dagarna har nästan alla affärer varit stängda, främst till följd av den stora ledighetstiden Eid Al Adha……satan nu gick strömmen igen…..

….men det känns som om det är något på gång. Något illavarslande kanske. Vår gamle gode vän Hussein som jag håller på att göra ett porträtt av har 14 handgranater, 4 kalashnikovs och ett raketgever gömd i sin bostad, han sade att på måndagen, om Saleh skriver på GCC:s papper, så kan helvetet bryta loss runt Tahrir Torget där vi bor.

   Folk hamstrar allt just nu, även alla de pengar de kan tänkas ha på banken, så det är nästan omöjligt att ta ut pengar i automat. Tur att jag har med alla Expeditionsgrejor som pannlampor, kök, liggunderlag med mera, då överlever trots ingen el eller vatten. De senaste dagarna har vi knappt haft vatten. Än mindre el, men vi överlever lätt, det kunde ju vara mycket, mycket värre. Och sedan jag sist skrev har livet var helt underbart värdefullt!

 

   För några dagar sedan kom jag tillbaka från ett mycket viktig besök i en liten by lokaliserad mellan två berg, drygt två timmars mycket ojämn färd från landets största stad, Taizz. Min vän Rashad och jag lämnade Sanaa tidig morgon den 3:e november och den tur som skulle ta fem timmar, tog hela åtta till Taizz, som dagen innan genomlidigt ännu mer förstörelse och sju döda i det krig som är lika starkt och utbrett där som i Sanaa. Som vanligt hade alla, dvs. alla utlänningar och jemenitiska vänner, sagt att det skulle vara många och hårda kontroller, men vi blev inte stoppade en enda gång. Och just det faktum att folk har en sådan oerhörd lust av att dramatisera livet, var en av upptäckterna på denna resa. Jag tänkte på hur kriget målats upp i den globala median, nästan så vi tre trodde vid ankomst att vi skulle bli bombade och skjutna så fort vi landade, men verkligheten är den att som vanligt är det klart överdrivet och faktum är att allt känns mycket säkert och vi har redan, hela familjen, börjat röra oss överallt. Visst är vissa delar helt avstängda, inte alls långt från där vi bor, men dessa är lätta att undvika. Och faktum är att flertalet reportrar, all media, ja, de är ju alltid lokaliserade i städerna, där den största maktkampen utgörs och mycket av deras uppehälle, går ju ut på att överdramatisera verkligheten, så att deras alster säljer. Men inte besöker de landets hjärta, byarna och landsbygden för att få perspektiv. Nästan alla reportrar vi mött hittills är tagna av allt som händer, alldeles för unga och allt blir så oerhört dramatiskt. För oss tre, så känns allt tryggt och säkert. Än så länge!

Så fort vi anlände till Taizz tog vi en taxi, som förde oss genom det område som blev bombat föregående dag, och visst var det bara ruiner, och för tillfället avstängt, men i övrigt fungerade Taizz som om ingenting hänt. Dock många stridsvagnar, bepansrade fordon och tungt beväpnade soldater i snart sagt varje hörn, men det mest häpnadsväckande för min del var de kvinnliga tiggare på gatorna, som tillverkat någonting som såg ut som stora sårskorpor på deras kroppar eller deras barn, efter vad jag först trodde var svåra skador från kriget men som var så uselt tillverkade att man direkt såg att de var fejkade. Här utnyttjade man krasst krigets elände till att överleva! Varför inte?

   Eftersom det var den första lediga dagen, så var staden överfylld av folk som var på väg någonstans med så mycket gåvor till familj och släkt de kunde bära. Det gällde även Rashad som handlat kläder till hela familjen på 17 personer och nu i all hast innan mörkrets inbrott..

…jagade runt på gatorna och handlade nötter, bananer och godis under tiden vi förflyttade oss sakta framåt i bilkön. Två timmar senare, på en urusel jordväg anlände vi i mörkret till byn. Avsaknad av elektricitet gjorde att allt var lätt upplyst av fotogenlampor och vi emottogs som kungar av Rashads familj och vi hamnade direkt på golvet och högg in med högerhanden i måltiden som väntade och bestod av bönor och bröd.

 

   Jag vaknade fem påföljande morgon av familjens galande tupp, kikade ut ur det lilla fönstret och såg att byn låg vid foten av ett berg, inträngt i en dal och familjens yngsta bror jagade fram familjens får framför sig, på väg till dagens bete. En idyll. Men jag visste att verkligheten var en kamp just nu. Byn är helt beroende av de söner, och några få döttrar, som jobbar endera i Taizz eller som Rashad i Sanaa och skickar hem pengar. Rashad försörjer hela sin familj på 17 personer på sin månatliga lön på 300 euro, som han får som kanslist vid den iranska ambassaden. Alla hans bröder är arbetslösa och har ingen inkomst alls. Äldste brodern, han som egentligen av tradition skall ha den största försörjningsbördan, hade inte ens råd att lämna Sanaa. Han hade inga pengar att köpa presenter till familjen.

   Eid Al-Adha är en tid när folk gifter sig i byn. En tid av glädje, men även av stor ekonomisk oro. Rashad gifte sig för två år sedan, med sin farbrors dotter, eftersom han egentligen inte hade något annat val, trots att han är akademiker, men tjejerna under hans studietid kom från så kallade finare familjer, så han skulle aldrig duga för deras föräldrar. Det är i regel mamman, systrar och kvinnliga släktingar som försöker plocka ut sina söners framtida livspartners. Rashad var fortfarande skyldig en hel del från sitt bröllop, eftersom brudgåvan är stor, runt 30 000 svenska kronor för de flesta, ja, det är nog det lägsta. Hälften av det får brudens far, resten är kostnader för khat, mat, kläder och fyrverkerier under bröllops dagarna.

   De börjar tidigt insåg jag påföljande morgon när grannens bröllop startade med att områdets professionella trummare anlände strax efter solens uppgång och dagens första bön. De trummade nästan outhärdligt högt och det pågick hela dagen. Rashad och hans bröder, familjen bestod av 6 bröder och en syster, samt mamma och pappa och barn till bröderna, gick omgående över till brudgummen, som var klädd i fin kostym och såg allmänt nervös ut, vi mottogs först som gäster under ett långt pussande på kinder, så hjälpte Rashad och bröderna till, att under hela dagen ta emot de övriga gästerna som kom uppklädda för byarna omkring. Män kom för sig, damer för sig, vilka jag aldrig såg, inte heller bruden, under hela bröllopet. De professionella trummarna tillagade också bröllopsmaten, främst fårkött, ris och sötsaker, vilka vi intog i det rum som dominerar alla hem, det s.k mottagningsrummet, här kallat mafrag. Under tiden vi åt bars de största mängder av khat in som jag sett under all min tid i Jemen.

   Khat är ju klassad som olaglig i Sverige,men i Jemen är den oerhört viktig på flera olika vis. För min egen del, för att passa in och få folk att bli bekväma och berätta, så självklart tuggar jag en gnutta kat. Jag måste säga att jag känner knappt något, mest som en kopp kaffe för mycket. Men här är katen i det närmaste livsviktig. Under de dagar jag var där, till följd av kriget och några dåliga skördar, så ägnades en stor del av tiden att jaga kat. Kostnaden var ungefär 30 spänn för ett normalt dagsbehov, men under bröllopet förtärdes det dubbla. De som odlade khat i byn, var traktens mest välbeställda. Fördelarna med khat tuggande (egentligen är det khat samlande, för man samlat khat i ena kinden som växer hela tiden, se bifogad bild) som jag ser det, är just det faktum att alla samlas tillsammans i ett rum där i stort sett alla tänkbara ämnen behandlas. Främst politik. Under bröllopsdagen satt vi 6 timmar och eftersom jemeniten är mycket nyfiken, fick jag många frågor samt de ville att jag skulle ha åsikter om läget i landet. Under denna, och de andra khat sessioner under tiden i byn, lärde jag mig oerhört mycket. Bland annat att den sittande presidenten, ärligt vald, Ali Abdullah Saleh fortfarande har många supporters, som tycker att han trots allt gjort oerhört mycket för landet. När han tillträdde för 33 år sedan var landet medeltida utan skolor, utbildning och infrastruktur.

 

   När det började mörkna ute samlades alla män, förutom Rashad och jag, eftersom Rashad fortfarande tuggade febrilt, i de bilar som fanns och gav sig så i en lång procession, påhejade av fyrverkerier och trummande, till brudens by. Där hämtades bruden och färdades tillbaka till den kommande makens hus, där hennes svärmor och hushållets andra kvinnor väntade för att välkomna henne in i familjen. Det var så mörkt att jag såg inte bruden alls samtidigt som alla män dansade i högt tempo.

   Under söndagen slaktades ett får enligt traditionen under Eid Al-Adha och den åt vi upp till sista del under lunchen, därefter gjorde vi ännu en vandringstur genom byn. Det sades att jag var den första utlänningen på minst 96 år (byns äldste) och därför var trycket på Rashad stort. Å ena sidan var det oerhört viktigt att jag var en bra representant för alla utlänningar, eftersom jag var deras ambassadör för tillfället. Men lika viktigt var det att jag som först utlänning fick ett bra intryck av byn. Överallt möttes jag av en oerhörd gästvänlighet, ett stort intresse rörande min person och bakgrund samt att folk verkligen ville berätta om livet. Det kärva. Jag visades runt till kyrkogård, till en plats där sufismens mästare brukade sitta, till skolan, där varje lärare hade 120 elever och till byns shejk. En titel som går i arv, men som har lite värde idag, jämfört med stammarna i norr, där shejkens ord betyder mer än regeringens. Jag märkte att nästan alla träd var borta, stor erosion i upptågande och som alltid, en enorm mängd plastpåsar skräpandes överallt. Men detta har ju att göra med min medelsvenska bakgrund och jag försöker alltid att inte applicera detta på de trakter och människor jag möter under mina färder.

   Tidigt måndag 7.e återvände jag mot Sanaa, först med delad bil, en timme skakig väg till traktens centralort, det kostade 15 kronor, så ytterligare 15 kronor en timmes färd i delade buss till Taizz, där Rashads bror tog mig på upptäcktsfärd. Vid ett tillfälle hamnade jag framför kanonröret på en pansarbil som hotfullt riktades mot mig. Betydligt trevligare var det att köpa ett kilo rökt kamelost på den täckta marknaden. Hemresan gick fortare och det blev en kontroll strax innan vi anlände till Sanaa, där en mycket irriterad och nitisk soldat från Ahmed Saleh, presidentens sons styrkor, det republikanska gardet, behandlade oss som djur. Men eftersom jag hade tillstånd och han ovanligt nog kunde läsa, så gick det bra. Rashad hade en månad tidigare blivit avsparkad av bussen just här, eftersom han var ensam man, och det ansågs vara tecken på att man skulle in i staden och demonstrera. Den gången var han mycket rädd.

 

   Väl tillbaka till Sanaa, så anlände jag till lägenheten som varit utan vatten och el sedan jag åkt. Eva och Pamela hade varit inbjudna till folk varje dag, där de alltid delar mat och tid med kvinnorna. Sedan dess har jag varit utmattad. Ovan det hårda livet i byn, det är ju ett tag sedan jag var på riktig färd, så blev jag både biten av sänglöss, myggor med eventuell malaria (jag hade inga piller med mig) och lite sömn och mycket jobb, ja, sedan dess har jag mest tagit det lugnt.

   Dock förklarade Rashad´s bror Ahmed att i Beit Al Fakhir finns det bra och billiga kameler, så nu startar kampen att få tillstånd att resa per kamel!