Allting är faktiskt möjligt. Så fort jag anlände till Sanaa lade jag in en ansökan till Inrikesministeriet att jag ville åka över Eid Al Adha och besöka min vän Rashad och hans by ett stenkast från den oroliga staden Taizz, där kriget pågår lika mycket som i Sanaa. Jag fick nej direkt. Men jag fortsatte fråga och till sist kom de fram till en lösning att det gick bra att flyga dit. Orsaken var att utlänningar påstods ha blivit kidnappade längs vägen för att användas som påtryckningsmedel för att få genom sina önskemål gentemot regeringen. Men jag vill inte flyga, då missar man ju hela nöjet att trängas med andra passagerare, se och dokumentera omgivningen och medpassagerarna, så jag gick personligen till den s.k turistpolisen, som är inrikesministeriet arm gällande utlänningar i landet, och fick åter nej. Det skall tilläggas att jemeniter alltid är skämtsamma och redo att le, skratta och lyssna, så jag sade att jag älskar ju landet och folk och att jag är beredd att tachansen, inget kan ju hända! Detta är Jemen!

”Just därför säger inrikesministeriet nej” , svarade polisen skrattande.

Så moloket lomade jag ut efter ett trevligt avsked och i dörren ut stod en ung polis med en tung bössa frågade var jag ville åka ocvh jag förklarade Taizz, men att jag inte fick.

”Men det är väl inga bekymmer!” svarade han och tog mig i stället två våningar upp till den riktiga chefen, en äldre herre med ett brett leende och stor hygglighet så vi pratade och skrattade ett tag, så helt plötsligt dök polisen som nekat mig upp och blev direkt övertalad att hjälpa mig. Han skrattade och sade, då får jag ta bussen, det är säkrast.

”Jag klär mig som en sanaani” , svarade jag och de skrattade.

 Så därför gick jag tillbaka till skolan och hämtade mina verktyg som jag inte rört sedan ankomsten och gick till mina goda vänner Muhammed och den inflytelserike Hussein. Hussein är lill-shejk i en av den urgamla stadens souker (den är över 2500 år gammal och utgörs av trånga gränder och 40 gigantiska souker i ett) och hans son är en av den traktens främsta tillverkare och försäljare av den jemenitiska jättekniven som kallas jambiyya(se bilden som är bifogad på Mohammed och hur han är klädd). Ett unikt hantverk i en unik miljö som sett ungefär lika ut tusentals år före profeten Muhammeds födelse. Den mest fantastiska plats jag någonsin varit på! (Se bifogad bild tagen över en liten del av souken, en va de bästa bilderna jag någonsin tagit, likväl är filmen bättre!) Som ni vet är det ju förbjudet att filma i Jemen, men Hussein hängde på sig sin kalashnikov, även den förbjuden, och så gick vi in i souken och åtta timmar senare kom vi ut med ett spektakulärt material. Jag är oerhört lycklig över dessa bilder! Så sakta börjar mina idéer ta form! Tyvärr tuggar alla kat, så att efter klockan tre är det inte lätt att få ett ord ur folk!

Hussein´s närvaro gjorde att ingen ifrågasatte vad jag gjorde utan alla var öppna och enkla att dokumentera. De flesta jemeniter är mycket naturliga framför kameran. Jag tackar min tid här år 2009, annars skulle jag aldrig ha fått detta material. Jag köpte naturligtvis ett bälte, en jambiyya, en thob (klädesdräkt) och skall försöka hitta en khafiyya (huvudbonad idag), så att jag lättare kan smälta in under den 8 timmar långa bussturen imorgon. Vilket jag hoppas blir av, för nu ringde Rashad och sade att inrikesministeriet i Taizz sagt nej, det var för farligt. Men jag åker ändå. Jag har ju tillståndet och inte har vägspärrarna några datorer längs vägen!

 Häromdagen hamnade ett gäng granater på den internationella flygplatsen, annars har det sedan vår ankomst varit ganska långt. Vi rör oss ungefär som förut, med vissa avspärrningar och jag upplever noll hot. Pamela är klädd i full balto med nikab och om hon inte bar omkring den mycket omhuldade Belquis (Eva), vår dotter som trivs som fisken i vattnet med all uppmärksamhet, skulle jag inte se skillnad på henne och de andra kvinnorna. Här i jemen är kvinnorna lika taliga som männen i utelivet. Minns att en nikab här, är för de flesta kvinnor, enbart ett klädesplagg som de andra. Och ingen av damerna protesterade när jag filmade igår. Så, de jemenitiska kvinnorna, är generellt mycket mer synliga och involverade i samhällslivet. Jämfört med exempelvis Saudi Arabien och Afghanistan, men självklart jämfört med vår värld, fortfarande marginaliserade. Men jag är inte här för att ha åsikter, utan göra en film utan att ha förutfattade meningar.

Pamela och Eva blir kvar i huvudstaden över Eid och jag hamnar förhoppningsvis i en liten by utanför Taizz med min vän, den intellektuelle Rashad, som år 2009, var min lärare här på skolan. Eftersom det är så få elever, 4, så har vi alla en lärare per elev och Abdul Azizz är min och kommer från samma by i Taizz som Rashad. Precis som turistpolisen som till slut gav mig tillstånd! Han tillhör så sakta den begynnande medelklassen, som börjar befria sig från allt vad tribalism innebär, på gott och ont. Ännu nen av mina idéer som jag hoppas blir verklighet.

När det gäller att färdas i landet, så är det på pappret omöjligt, men till följd av tribalismen, så håller jag på att arbeta dag och natt för att få träffa en qadi(ett släkte domare inom tribalismen kort sagt), vars familj ”äger” en liten bit av landet, för att få hans tillstånd (hans farfar var president i Jemen i början på 70-talet) att färdes i detta i det närmaste helt okända bergsområde. Samt få hans tillstånd att börja i Al Hudeydah, som just nu är ganska så stängt för icke-jemeniter. Men som sagt, allt är möjligt i Jemen om man bara visar glädje och en positiv inställning!

Jag hoppas ha något mer spännande nästa vecka! Till sist vill jag bara tillägga att vi älskar varje sekund här. Malmö började bli för förutsägbart och helt sanslöst tråkigt. Livet är ju så kort, så kort.

Masalaama