Jag kom just tillbaka till Sverige från den 1:a Äventyrsfilmfestivalen i Killarney på Irland och tänkte jag först skulle skriva om de 5 bästa dokumentärerna jag sett från äventyr och expeditionsvärlden, men när jag började tänka efter, så insåg jag att jag egentligen inte kunde plocka ut 5 toppfilmer. Jag såg ju en hel del i Killarney och visst var det flera som var riktigt bra, men då handlade det minst lika mycket om rena djur och människofilmer. Och jag börjar bli så gammal att jag tröttnat på självcentrerade filmer om unga äventyrare som gör ditt och datt och som egentligen inte tillför någonting till det vi redan vet om vår värld. Och här i Sverige har vi dessutom egentligen ingen tradition på att göra riktigt bra äventyrsdokumentärer. Exemplevis så är SVT helt ointresserade av dessa, eftersom de anser, att de sällan har något intressant att förbättra omvärlden med. Och de andra kanalerna, deras dokumentärer beträffande äventyr och äventyrare, är mer som ihopklippta nyhetsinslag och sällan intressanta. Dock vill jag nämna att jag njutit av Lars Monsens nordkalottserie. Mycket bra!
I stället skriver jag om hur det är att vara reseledare, ett jobb jag verkligen älskar. Jag har ju förmånen att jobba med både utrikiska reseföretag och svenska. Det är förhållandevis lika, men dricksen är olika!
Först skall det sägas att det är ett ett mycket krävande jobb. Man skall vara ordentligt påläst, oerhört serviceinriktad, verkligen älska att umgås med olika människor, snabbt lösa problem, alltid vara glad och positiv och verkligen förstå att ens huvuduppgift är att ge resenärerna deras bästa tid i livet. Det är ett 24 timmar om dygnet jobb. Väldigt få bolag använder sig därför av äventyrare och det beror oftast på den självupptagenhet som är en del av det livsvalet.
Jag verkligen älskar jobbet, eftersom jag får berätta, bygga broar kulturer mellan, försöka öppna ögonen på folk och förhoppningsvis göra deras liv än mer priviligierat, spännande, intressant och väl värt att leva. Efter varje tur är jag lika utmattad som efter en tung och lång expedition. Det krävs mycket koncentration och kraft. Mina två återkommande ställen, som jag just nu brinner mest för är Patagonien och Inkariket med Galapagos. Jag kan aldrig få nog av dessa ställen oavsett hur många gånger jag återvänder till samma platser, hotell och samma människor.
Klienterna är nästan helt utan undantag, mycket bra. Svenskar är enkla. Intresserade, pålästa, hyggliga och ställer aldrig till bekymmer. De ger nästan aldrig dricks. Jänkarna är mest högljudda, men alltid lika utmanande spännande och ger alltid mycket dricks. Två olika kulturer, men lika faschinerande att ha att göra med.
Att vara reseledare är ett sant privilegium, få förunnat.Jag njuter och skattar mig lycklig för varje sekund jag får tillfälle att ha en grupp på färd. Om nu någon av er läsare vill följa med, kika gärna då på dessa två turer:
