Även om vi i stort sett fryser dygnet runt, eftersom vi har haft 43 minusgrader 3 dagar i rad nu, så känns det som vi börjar få grepp om hur vi skall hantera denna extrema kyla. Och det behövde vi få, eftersom det bara blir kallare och kallare hela tiden. Dessutom går det just nu fruktansvärt sakta, för mycket snö och isbarriärer, och vi har bara gjort 35% av totaldistansen till Srednekolymsk.

Jag lovade mig själv innan avfärd från Zyryanka, att oavsett om vi var illa däran av kyla, så skulle rapporterna också innehålla någonting annat än detta lidande. För det finns väldigt lite positivt med att bara frysa. Att hitta någonting positivt i iskylan är däremot lätt. De få oerhört tuffa, men nästan osannolikt vänliga människorna längs Kolyma. Låt mig kort berätta om tre vi mött.

Ivan Fralov är en legend i trakten och det beroende på att han våren år 1979 skidade från Zyryanka till Cherskii. Det ansågs, och anses fortfarande, vara en bragd. Idag, drygt 60 år gammal, är han fortfarande ett litet kraftpaket och när han under sin årliga semester i Moskva, hörde talas om oss, avbröt han semestern och återvände till Zyryanka för att ge oss hjälp och ovärderliga tips. Så dagen vi skulle åka dök han upp i lägenheten och ville visa oss den bästa vägen ut ur Zyryanka fram till första stället vi kunde sova inomhus. I -35 graders kyla sprang han före oss och spårade. I två mil! Av och till stannade han till, väntade in oss och försedde oss med kex och godis. Väl framme hos gubben Alexej vände han i det tilltagande nattmörkret och sprang de två milen tillbaka till Zyryanka! Nästan ett helt maraton i 35 minusgrader.
´´Hur skall du orka?´´ frågade jag honom och han svarade som alla andra gör här ute:
´´Normal-na!´´

Gubben Alexej hade bott ensam här ute i 20 år och hade ett stort ovårdad skägg, men i likhet med alla andra vi träffat på norr om Zyryanka, så var det pedantiskt rent och vårdat inomhus. Alexej bjöd på nykokt hargryta, massor av sött ryskt te och hade mängder av intelligenta frågor vi inte kunde svara på till följd av bristande ryska. Vi sov på en bädd nära elden, som Alexej höll igång hela natten. Han hade rejäl tandvärk, men klagade inte.
´´Normal-na´´ ,påstod han.

När vi anlände frusna in till ryggmärgen till jakuten Vassilj, två dagar senare, bjöd han in oss på fryst rå fisklever, straganina (fryst rå fisk), hargryta och drog samtidigt i sig en hel liter vodka. Vilket höll oss vakna hela natten, när han ömsom spelade dragspel, diskuterade kalla krigets politik, grät över sin döda mamma, avfärdade vår utrustning som skrämmande usel eller visade oss det obligatoriska familjealbumet. På morgonen bjöd han på pelmeni (rysk ravioli) och gav oss ett par vargskinnshandskar och en rävskinnsmössa som avskedspresent när vi åkte.
´´Normal-na´´ , svarade han när vi tackade honom för hans fantastiska gästfrihet.