Igår fick jag ett samtal från mina gamla hemtrakter i Särna. Det var min vän Niclas som ville höra hur det gick att bo i Malmö.
“Bättre än jag trott, även om det är snöfritt och alldeles för varmt” , svarade jag; “Men folk är mycket trevliga, Stadsbiblioteket, havet och Möllevångstorget är höjdare och det finns mycket att se på. Maten är mycket billigare här nere.”
“Ja, här uppe blir det bara svårare att bo” , påpekade han och tillade; “Den här vargen…den har helt och hållet förstört vårt liv här uppe. Länsstyrelsen styr allt och vi har inget att säga till om. Vi har i stort sett slutat jaga. Vi törs ju inte gå med hundarna.”
Jag måste erkänna att jag blev ganska nedstämd av de nyheterna. Vargen skall självklart ha sin plats i det stora hela, det är ett oerhört faschinerande djur, men folks liv måste också sättas in i sitt rätta sammanhang. Jag vet att för många däruppe är jakten allt. Och jag kom då åter att hamna i Sibirien med tankarna och tänkte då på de jakutiska råttjägarna och deras sätt att se på tillvaron. Och letade då fram den här artikeln som jag skrev för inte alltför länge sedan. Tänkte kanske den skulle kunna ge lite perspektiv på…ja, i stort sett det mesta. I Sibirien är allt så utsatt livsavgörande.
Rått jakt i Sibirien
”Ingen fångst idag heller!” ,viskar jakuten Sasha besviket när han drar upp buren ur hålet i isen och tillägger uppgivet; ”Man vet inte från en dag till en annan om det skall stå mat på bordet kommande vecka.”
Det är -45 grader, i mitten av februari och trots att klockan bara är två på eftermiddagen, så börjar mörkret lägga sig över den väldiga sibiriska tajgan. Vi befinner oss på en stor skogstjärn och det enda ljud som hörs är Sashas gamla snöskoter som puttrar oregelbundet. Om den skulle stanna, är det lika med livsfara. Vi befinner oss långt från hans skogskoja och än återstår ett par burar att kolla.
”Jag hoppas att det åtminstone finns fem-sex bisamråttor i de återstående burarna”, förklarar han nedstämt, sätter tillbaka buren och mockar sedan igen hålet med snö: ”Det skulle inte förvåna mig om skotern lägger av nu. Det känns som om jag är förföljd av otur i år.”
Varje år dör ett antal jägare i området till följd av att deras skoter ger upp i kylan, de orkar inte tillbaka till värmen i sin stuga, utan fryser ihjäl. Flera av dem, enligt Sasha, har varit för modernt klädda och av den anledningen är han själv klädd från topp till tå i renskinnskläder. Förutom på fötterna där han bär de traditionella ryska filtstövlarna, valenkis. ”Hoppa in där bak”, ropar Sasha åt oss, sätter sig på skotern, gasar snabbt iväg och manar samtidigt på hundarna: ”Nu får ni hitta nya råtthyddor åt mig!”
Hundarna är helt avgörande för en lyckad jakt på bisamråttor. Flertalet jakthundar längs Kolyma är i grunden en lajka uppblandat med lite av allting. De sover alltid ute, oavsett temperatur eller väder, är alltid bundna och det beror på att det sitter allsköns fällor överallt. Alltifrån stora björnfällor till små sobelfällor. Hundarna är mycket skarpa, alltid hungriga och svältfödda på ömhet. Varje jägare har minst 3-4 hundar, varav en är helt specialiserad på att hitta bisamråttans hyddor under isen.
”Leta!” beordrar Sasha hundarna när vi kommer till en ny tjärn.
En av hundarna verkar veta vad den gör. Den luktar, söker och så börjar den gräva frenetiskt i snön, vid kanten av tjärnen. Snart skäller hunden upphetsat. Sasha tar då sin isbill och ropar på Pavel att hjälpa till. Bägge jobbar säkert en halvtimme med att komma genom den tjocka isen. Den är säkert en och en halv meter tjock. Ändå är det lättare än på den närbelägna Kolyma-floden, där den är tre meter tjock.
”Jag hoppas arbete var mödan värd”, säger Sasha och stryker svetten ur pannan: ”Eller vad tror du Pavel?”
Pavel nickar försiktigt som svar. Han har varit hemlös de sista tio åren och bor tillfälligt hos Sasha där han får mat och värme, i utbyte mot att han hjälper till. Han ser Sasha som sin chef och är försiktig med vad han säger. Hela Pavels liv har präglats av jakt i olika former. Det är han som har gjort råttburarna, vilka i konstruktion påminner om en mjärde, gjorda av ståltråd och trä. När hålet är klart, mockar de ur all is med hjälp av en spadliknande isskopa och så sätter de ned en bur. ”Nu får den sitta här en vecka”, förklarar Sasha, ”så får vi se om det blir någon stor fångst.”
Därefter skyfflar de på snö och is som isolering. Innan återfärden till timmerstugan, så hinner vi kolla två gamla hål. I mörkret synar de burarna som innehåller 8 feta, fina råttor.
”Då behöver jag i alla fall inte skämmas nästa vecka när jag åker in till Srednekolymsk för att sälja skinnen”, skrattar Sasha när vi kommer tillbaka till stugan.
Omgående när vi kommer in i värmen, säkert 35 grader varmt, så hänger Sasha upp alla råttorna i taket för att torka tills följande dag. Under tiden börjar Pavel laga och se över några burar som gått sönder. Samt några små fällor som han skall sätta ut kommande dag, för att försöka fånga hare och räv. Kanske också någon järv om turen är på deras sida. Ett järvskinn är värt mycket.
”Under den här vintern har jag fått ihop kanske 20 sobelskinn, några rävskinn och en 150 råttskinn”, berättar Sasha följande dag, ”det betalar knappt resan fram och tillbaka med skoter till srednekolymsk. 35 mil. 4 liter bensin per mil. Tiderna är fruktansvärda. Jag, precis som alla andra trappers, saknar Sovjettiden.”
Under tiden han noggrant flår och bearbetar råttskinnen, det är mjukt och tjockt som ett bäverskinn, köttet får hundarna, så berättar Sasha att under Sovjettiden fick alla professionella jägare både skoter och bandvagn gratis, och myndigheterna flög ut mat, tidningar och reservdelar vid behov. ”Det var bara att kontakta myndigheterna över radion och få morgontidningen utflugen till kaffet”, skämtar Sasha samtidigt som han rör i soppkastrullen.
Till följd av en svår förkylning har Johan och jag tillbringat nästan två veckor med de tre jägarna och varje måltid har bestått av olika former av älgkött. Mest kokt i gryta med något riskorn till. Utan smak. Knappt mättande för någon, men det gångna jakt och fiskeåret har varit uselt.
”Ni ser ju att mat finns”, förklarar Sasha nästa dag, när han visar oss ett litet uthus fyllt till taket med frusen fisk och älgkött, ”men jag har en stor familj i Srednekolymsk och de måste också ha mat och pengar. Min sons utbildning är dyr. Han skall bli oljeingenjör”
Under Sovjettiden var Sasha kranförare och när perestrojka anlände i slutet av 1980-talet, förlorade han i likhet med många andra i området sitt jobb och han tvingades mot sin vilja att bli jägare, fiskare och fångstman på heltid.
”Det är därför det går så dåligt för Sasha”, berättade Pavel när Sasha lämnade oss och åkte till det lilla samhället Srednekolymsk för att sälja sina skinn till en uppköpare från provinshuvudstaden Jakutsk. ”Han har inte jakten i blodet”, förklarade Pavel, ”Inte som vi som levt med jakt och fiske hela vårt liv. Men han lyssnar inte på mig. Om det inte vore för det lyckosamma höstfisket, skulle ingen av oss överleva idag.”
Vi förstod vad han menade. Fem månader tidigare, 90 mil sydväst om Sashas stuga, i ett mycket litet samhälle som hette Vershnij Kolymsk, hade vi fått följa med jakuten Anatolij och hans pappa Nikolaj på råttjakt. Nikolaj hade tidigt på morgonen visat oss säkert 50 medaljer som han fått under sovjettiden som bevis på hans skickliga kunskaper som jägare, och hans specialitet var bisamråtta. Han fångade runt 4000 bisamråttor varje år.
”Jag förstår råttornas själ”, förklarade han sin framgång med att fånga denna vattenlevande råtta som exporterades till Sibirien år 1928 från Kanada och vars päls man gör jackor och mössor av.
Med hjälp av skoter åkte vi inte mer än 20 minuter från deras varma hem fram till en liten skogssjö. Det var bara -20 grader ute och de två jakuterna var lättklädda. Effektivt synade de två burar, som var fyllda med råttor. 20 totalt. Deras hundar såg friskare, bättre tränade och nöjdare ut. Jägarna likaså. Bägge burarna drogs upp försiktigt, lades snabbt på marken, bägge sparkade snö på burarna så att råttorna snabbt skulle frysa ihjäl och så plockades råtta efter råtta försiktigt ut ur burarna.
”Varje märke på skinnen ger mindre pengar” ,förklarade Anatolij, som till skillnad från sin pappa talade ryska; ”Pappa är så noga, att trots att jag är 40 år, van jägare och känner råttans själ, så vill han flå alla själv.”
”Hur kommer det sig att din pappa är så bra på detta med råttor och all annan jakt har jag förstått”, frågade jag Anatolij på vägen tillbaka till värmen.
”Han är född här, kan varenda meter av omgivningen och har jagat sedan han ut kom. Jakten har en människa i blodet”, förklarar han och avslutar; ”Man kan inte lära sig att bli jägare.”
