”Där borta!” ropade jag åt Johan, pekade mot en öppning i den täta sibiriska tajgan och tillade med panik i rösten: ”Klarar vi av att ta oss dit?”

   ”Inga problem”, svarade Johan koncentrerat, svängde kanoten försiktigt 180 grader och tillade allvarligt: ”När jag säger till, paddla för full kraft!”

   På bägge sidor var vi omgivna av skogsklädda tvära berg där Kolymafloden våldsamt forsade fram. Två stora trädstammar passerade framför oss och den tungt lastade kanoten kastades fram och tillbaka i vitvågorna.

   ”Nu!” ropade Johan plötsligt och vi paddlade bägge för full kraft genom strömmen och lyckades färja oss över till andra sidan den breda floden.

   Utmattade paddlade vi in i lite lugnvatten och kikade mot den bäck som var vårt mål och som strömmade ned mot oss. Vattnet var klart som en svensk fjällbäck och vi såg plötsligt resans första vak!

   ”Fram med näten”, röt jag åt Johan, ”får vi inte fisk nu så ligger vi illa till!”

   Vi paddlade fram till bäckens mynning och när vi satte ned nätet täckte det hela utflödet. Vi hann knappt fästa det på andra sidan förrän vi kände hur det ryckte till.

   ”Fisk! Äntligen!” ropade Johan lyckligt och jag måste erkänna att det var en av mitt livs lyckligaste stunder och jag skrattade: ”Johan, jag känner på mig att nu skall vi äntligen få sova och äta oss mätta!”

   Vi var bägge uthungrade, oerhört trötta och utmattade. Det var vår tionde paddlingsdag och vi hade inte fått en endaste fisk från det att vi satte ned kanoten i en biflod till Kolyma fram till denna fjällbäck. Huvudproblemet var att samma dag vi påbörjade vår paddling drog en tyfon över området, vattennivån steg med sju meter på en dag och tillintetgjorde allt fiske. Och vår sömn. Varje natt tvingades vi packa kanoten, oftast i hällregn med en i det närmaste osannolik mängd mygg som sällskap, och ge oss iväg i mörkret. Paddlingen var en mardröm bland våldsamma forsar, flytande trädstammar och vi vågade inte slappna av en sekund.

   ”Jag tror inte det är sant!” utropade jag när vi, två timmar efter att vi slagit upp läger, synade näten och där satt fyra rejäla harrar och en fisk vi aldrig sett förut, och jag hojtade glatt: ”Jag tror varenda en väger över kilot!”

   Vi satte tillbaka näten, i det närmaste sprang tillbaka till lägret, och under tiden Johan gjorde upp eld för snabbhalstring fjällade jag harrarna och den nya okända fisken. Den såg ut som en sugfisk och vi fick senare lära oss att den kallades katalka eller tjukusan i området. Det var en slibbig bekantskap och den benigaste fisk vi någonsin ätit. Köttet var gott, men man fick spotta Y-formade ben för varje tugga. Men vi åt den med stor glädje eftersom vi var mycket hungriga. Johan åt så mycket välsmakande harr att hans tomma mage inte klarade av det och han blev magsjuk i ett par dagar. Men så var han bara 20 år gammal och det här var hans första expedition. Han hade ännu varken lärt sig att måttlighet är nyckeln till all framgång, eller det faktum att det verkliga trapperlivet är en ständig kamp att överleva och hålla svälten på avstånd.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=X8reeaDSIA4?fs=1]

En viktig del av vår expedition – att under tio månader utforska det kallast bebodda stället på jorden, Kolyma i nordöstra Sibirien – var att försöka överleva som sanna trappers. Dvs. fiska, fånga och jaga för vår överlevnad. Därför hade vi bara tagit med oss basproviant för en månad. Olja, salt, ris, pasta, havregryn, socker, kaffe och en del frystorkat. Och vi visste att tiden fram till det att Kolymafloden frös till is, uppskattat till i mitten av oktober, var resans viktigaste. Vi var tvungna att nå fram till samhället Sirjanka, 140 mil norröver, och samtidigt fiska och jaga med stor framgång. Vi behövde sådana mängder vilt och fisk, att vi inte bara kunde äta oss mätta, utan att vi dessutom kunde torka en hel del för att använda som basmat när det blev dags att sätta på sig skidorna och dra 150 kg tunga pulkor i femtio minusgrader ytterligare 200 mil norröver till slutmålet i Ambartjik-bukten.

   Under de kommande tre månaderna överlevde vi i stort sett på vad naturen gav. Att vi klarade av detta krävande, svåra, men fantastiska liv, berodde främst på ett enda långt hårt metodiskt arbete. Varje dag började vi med att gå upp tidigt och omgående paddla ut för att syna näten, som vi alltid satte vid bäckutlopp och som täckte hela utflödet. I regel fanns det alltid något kilo fisk. Främst lokala fiskar som den inhemska jätteöringen lenok, den inhemska siken sig, jättemalen nalim och alldeles för mycket katalka. Därefter återvände vi till lägret, rensade fisken, gjorde rent näten, grillade eller kokade frukost och lunch. Mitt på dagen, bland miljoner mygg och flugor, packade vi så ihop, tog ned lägret och påbörjade paddlingen. Eftersom Kolymafloden är mycket djup och snabb, 8–10 km/t, så paddlade vi sällan mer än mellan fyra och sex timmar per dag. När vi sent på eftermiddagen slog läger satte vi omgående ut näten, hämtade ved, satte fart på kaminen och så gick vi långa rekognoseringsturer runt närområdet, i sökandet efter småbäckar och spår av vilt. Men dessa turer var en kamp för varje meter framåt. Och tillbaka. Mygg- och flugplågan var mycket påfrestande och för oss som är vana vid det svenska skogslandskapet, där människan kan ta sig fram överallt, var den sibiriska urskogstajgan en chock. Det var en kompakt mur som mötte oss, inte bara längs floden, utan överallt. Tajgan är så oerhört tätbevuxen att den nästan är helt oframkomlig.

Allvaret gjorde att både jakt- och fiskeinstinkten vässades rejält och det går inte att jämföra med hobbyfisket hemma. Vi lärde oss oerhört mycket om människans inneboende rovdjursinstinkt och den, tillsammans med en ständig hunger, drev oss att glömma vissa moraliska principer. Vi sköt på allt som rörde sig: björn, hare, gäss, svanar och fasaner. Och vi drog upp allt som kom i vår väg. Under denna tremånadersperiod drog vi upp runt 150 kg fisk, i stort sett allt med hjälp av nät. Trots att vi hade med oss en oräknelig mängd flugor, Vibrax-spinnare och Rapala-wobblers, fick vi inte en endaste fisk i Kolymafloden med hjälp av dessa. Främst till följd av att vi inte hade tid att leka. De gånger magen var fylld och vi hade tid över följde vi okända fjällbäckar, och inledningsvis nappade det osannolikt bra. Massor av stor harr och lenok. Men efter bara ett par tre dagar på samma plats, slutade det nappa. Inte ens ett vak, trots myggsvärmarna. Detsamma gällde nätfisket. Trots att vi bytte plats för näten varje dag fick vi, efter bara tre dagar, inte längre någon fisk utan tvingades flytta fram några mil till en ny lägerplats. Detta gjorde att vi till sist insåg hur oerhört känsliga bergsbäckarna är för utfiskning, trots att vi befann oss i den största, mest orörda och folkfria vildmarken på jordklotet. Detsamma gällde viltet.

När den sibiriska vintern slog till i slutet av september förändrades vår tillvaro drastiskt. Vi hade kallt räknat med att vi skulle kunna fiska och jaga för vårt uppehälle trots kylan. Men det var innan vi insåg vad riktig kyla gör med en människa. Att som vi, skida och dra 150 kg utrustning, till största del i ett evigt mörker, i temperaturer under 40 minusgrader dygnet runt fram till i slutet av april och dessutom leva i tält, gjorde att vi bara klarade av att överleva. Från en minut till en annan. Inte längre än så. Vi stannade bara när vi slog läger. Vi kunde aldrig riktigt sova, utan låg oftast i brygga och skakade okontrollerat av köld hela nätterna. Tillsammans med all teknisk utrustning och svettiga persedlar. Det tog timmar att få isen på ryggen och i ansiktet att tina. Händerna blev aldrig riktigt varma. Under dagarna stannade vi nästan aldrig. Varje gång vi gjorde det, för att uträtta de dagliga behoven, äta något fryst eller ta en bild, så förfrös vi fingrar eller kinder. Vi skidade därför, i regel utan vila, 12–14 timmar varje dag. Bensinen till köket frös och så fort temperaturen gick under -50 blev skidbindningar och all annan metall så porös att den gick sönder. Den enda mat vi egentligen fick i oss under den här tiden, förutom en daglig påse frystorkat, var rå frusen fisk. Främst från den vita laxen, tjirr, som är den bästa tänkbara maten för en människa i kyla, fylld av fett och oerhört välsmakande. Eller frusen rå fisklever, kallad maxa, från den inhemska malen nalim. Man äter den som en glass och det är en av de godaste maträtter jag smakat. Att fiska i denna kyla var otänkbart för vår del och att vi överhuvudtaget överlevde berodde på alla gåvor från vår världs finaste människor – Kolymaflodens äkta trapper och fiskare. Människor vars liv vi kom mycket nära.

De flesta av Kolymaflodens trapper och fiskare bor isolerat i den väldiga sibiriska tajgan eller på tundran, träffar sällan folk och lever ett mycket hårt liv. Alla äldre har reumatism till följd av att de aldrig använder handskar när de fiskar, inte ens när det är närmare 60 minusgrader. Att fiska med handskar anses vara prov på sanslös vekhet. De är de tåligaste människor jag träffat under mina 20 år som upptäcktsresande, men de dör oftast innan de når 60. Alltsedan Sovjetunionens fall, då de hade en helt annan social trygghet, genomgår deras kroppar en drastisk förändring för varje år som går. Under den korta sommaren och hösten äter de upp sig och får en rejäl mage. Fisket är basen för deras hela existens eftersom jakten är mycket svårare att överleva på. Och det är bara nätfiske som gäller, alla årstider. De lagrar också upp enorma mängder fisk så att de själva och deras omfattande familjer har mat under den långa och krävande vintern. Främst tjirr, nalim, en annan välsmakande laxsort som heter nelma, stör, gädda och katalka. De två sistnämnda används som hundmat. Vartenda utrymme de har, båtar, kojor och tunnor, fylls till bredden med fryst fisk. Så fort isen lägger sig i mitten av oktober börjar de göra hål i isen med en isbill och sedan håller de hålen uppe hela vintern. Isen blir tre meter tjock och näten skjuter de under isen med hjälp av långa störar. Två, tre gånger varje vecka synar de alla sina nät och hål, som kan vara utspridda över ett stort område 20–30 mil från stugan. Så det är ett heltidsarbete att bara hålla hålen isfria och syna näten. Flertalet saknar skoter och får därför gå långa sträckor. Har fiskelyckan varit god är de tungt lastade under många och långa mil.

   När våren anländer har det hårda jobbet i kombination med allt mindre mat gjort att de bantat ned sig rejält. Och det var under den här tiden vi träffade flest trapper, men trots att de hade lite mat gav de alltid oss det bästa och det mesta. Ofta älg, man åt alltifrån mulen till märgen. Nästan alltid stroganina, fryst och rå vit lax, som var det första en gäst bjöds på. Och den torkade och rökta fisken som är överlägsen alla svenska varianter. Än idag drömmer jag om denna soltorkade kallrökta fisk! När vi gav oss iväg skickade de alltid med oss flera kilo älgkött och åtskilliga kilon fryst tjirr att ha i pulkorna. Sådan är den sibiriska gästvänligheten och till skillnad från dem gick vi faktiskt upp i vikt under den långa vintern!

   Den 21 april nådde vi vårt mål i Ambartjik-bukten, vilket firades på klassiskt rysk-sibiriskt sätt, genom att skåla i vodka, äta stroganina och vitt bröd.  En vecka senare satt vi på flygplanet mot Moskva och Sverige. Under den sammanlagt 8 timmar långa flygturen tänkte jag tillbaka på det vi varit med om. Allt kändes nästan osannolikt och jag insåg att ingen kommer någonsin att förstå vad vi fått uppleva och vad vi gjort. Och jag förstod att livet kommer aldrig att bli sig likt efter den här färden. I synnerhet inte jakten och fisket.

   Jag har nu varit hemma i den svenska vildmarken i Särna i tre och en halv månad. Älg- och björnjakten är på gång och jag har varit ut med bössan en gång. Det känns helt ointressant. Vid ett tillfälle har jag provat mitt älsklingsfiske innan Sibirien Expeditionen, gäddfiske i kajak. Jag fick två gäddor. Oinspirerat. Det känns som luften gått ur mig. Kanske kommer lusten tillbaka senare. Men efter Sibirien-färden så känns det som om saknar jag någonting viktigt. Jag tror det är känslan av allvar. Den där speciella koncentrationen och uppbådandet av krafter som krävs för att överleva, för att ägna timme ut och timme in åt att fiska och försöka räkna ut var fisken finns. Och insikten varför man fiskar. Jag har insett att dessa faktorer är mycket avgörande beträffande hur bra fisket går. Mycket mer avgörande än väderförhållandena och om du har en gulgrönblå flytdräkt på dig, speciella polariserade fiskeglasögon eller den nyaste wobblern. Utrustningen i sammanhanget är oviktigt.