En mycket vanlig förklaring från äventyrare när det uppdagats att det mål de påstått sig nå inte överrensstämt med verkligheten. Är det så att trycket är så starkt från sponsor och media? Innan jag svarar för min egen del efter 25 år inom denna genre, vill jag säga att det här är en fråga som engagerar den internationella outdoor-världen oerhört mycket just nu.

När jag skrev min engelska variant förra veckan i ämnet (se också kommentarerna bland annat från en historiker, en ung äventyrare, en äldre polar explorer och en tung journalist), så fick jag inte bara mer läsare än normalt, men världens explorers bad att få skriva en krönika på min gästsida för att de kände så mycket för ämnet. Jag publicerar en sådan nästa måndag av den australiensiska polar explorern Graeme Joy. Att det är ett så hett ämne just nu beror på detta. Han påstår att hans misstag berodde på stor stress. Vilket säkert är sant. Någonstans läste jag att han refererade till stressen från sponsorer att lyckas. Hur som helst, viktigast är att han nu sagt som det är och så går vidare i livet och återvänder starkare och bättre och håller sig till sann fakta framöver. 

Jag har haft många sponsorer och jag har, och har haft, mycket att göra med media världen över. Idag mer än någonsin. Och jag har aldrig någonsin känt ett tryck från vare sig sponsorer eller media att jag måste nå mitt mål till vilket pris som helst. Tvärtom har jag haft väldigt bra relationer, många av mina sponsorer är goda vänner idag. Det enda de önskat är att jag gör ett bra, ärligt jobb och om tid finns över, kanske se till att deras logga syns på ett bra sätt. Men inte överexponerat.( Det är bara oseriösa sponsorer som vill bli överexponerade. Jag har märkt att många av dem kommer från IT-sektorn) OCH, vad gott kan det göra en sponsor om det i stället kommer fram att det äventyraren påstår inte är sant? Att misslyckas är inte ett nederlag, så länge man försökt. Vägen dit kan ha varit oerhört intressant. Som exempel min vän Ripley Davenports färd när han nu senast ville korsaMongoliet till fots utan uppbackning. Han försökte först en gång, hans kärra gick sönder, han åkte hem i besvikelse, fick nya krafter av folks uppbackning och återvände en månad senare och nådde nästan fram, innan han skadade sig. Men han har idag nått internationell ryktbarhet för sina fantastiskt emotionella rapporter, hans envishet och jävlar anamma. Det var full tillräckligt. Han hade, och har, något att berätta utöver att försöka vara super människa. 

Jag tror i stället att en del av problemet är att idag lierar sig många professionella äventyrare med reklambyråer, PR-agenter och hjälpsamma reklamare. Människor som inte har den blekaste aning vad det innebär att göra en expedition eller vad en piolett syntes är,(undantag finns naturligtvis, jag har bara gott att säga om de jag samarbetat med, MEN de har själva haft ett gigantiskt intresse av äventyr) de vill att deras klient skall lyckas. Och att deras verksamhet får uppmärksamhet så klart. Jag nämner detta för att jag får frågor från många unga kommande äventyrare och resenärer, hur man skall bära sigåt för att få uppmärksamhet runt det man gör. Bäst är naturligtvis att själv göra allt reklamjobb och när, vilket händer ytterst, ytterst få, det blir sådan verksamhet, att man noga frågar runt och söker någon som kan hjälpa till som är fullt insatt. Och då menar jag fullt insatt i hur media fungerar bland annat.

Och sedan, till sist, vill jag bara påpeka att jag är helt av den övertygelsen att alla jordens människor vill framstå som bättre än de egentligen är. Jag är definitivt en av dem och har i början av min period som yrkesresande gjort många misstag och dumheter. Men idag, med tidens rätt, så gör jag i alla fall inte dessa professionella misstag mer.

Häromsistens blev jag utfrågad i Spanien angående hur jag anser man behöver göra gällande denna kommunikation. Se nedan här.