Knud Rasmussen – tidernas främste explorer

“Jag visste att jag stod inför det avgörande ögonblicket på expeditionen, när han kom springande mot mig med harpunen hotfullt i handen. Men, innan jag visste om han var vän eller fiende, var min otålighet att få träffa honom så mycket starkare än de löften jag givit mina kamrater, om att vi tillsammans skulle uppleva mötet. Det var han och hans folk som var målet för min resa!
Utan att tänka efter hoppade jag därför upp på släden och satte fart på hundarna mot honom. Mannen stannade tvärt, vände om och flydde över isen framför sina hundar och sin släde. När jag nådde jämsides med honom, blev han helt vild och vrålade argt! Allt med honom var främmande för mig. Hans lukt, hans kläder och hans märkliga dans för att komma undan.
“Stå stilla!” ropade jag samtidigt som jag kastade mig från släden, över honom och omfamnade mannen. Eskimån förstod inte bara detta tecken på vänskap utan han begrep varje ord jag sade.”

Så beskriver den danske polarforskaren, författaren och explorern Knud Rasmussen sitt första möte med polareskimåerna, inughuiterna. Det ägde rum under den första av de sju Thule-expeditioner som kom att göra honom världsberömd. Den femte expeditionen, som gemonfördes 1921-24 och kallas “Den lange slæderejse”, kom att bli den främsta. Han färdades då 18 000 km med hundsläde från Grönland genom Kanada och Alaska fram till Stilla Havet. Han hann även med ett kort besök in i Sibirien. I och med det blev han den förste att färdas Nordvästpassagen med hundsläde, ett faktum som var i det närmaste oviktigt för Knud själv. Hans huvudmål var att besöka alla levande eskimåfolk i Arktis och dokumentera deras liv och föra vidare den kunskap de ägde. Med på större delen av resan hade han en polareskimåkvinna, Arnarlúnguag, och en ung eskimåpojke, Qâvigarssuag. Även om Knud hade förmåga att få eskimåernas medfödda inbundenhet att helt försvinna, behövde han sina medresenärers hjälp för att kunna nå och förstå alla stadier av eskimåsamhället. Knud ville lära sig allt om det eskimåiska. Också i det avseendet skiljde han sig mycket från sina samtida äventyrskolleger. (Och från många tidigare och senare för den delen.) Där de fanatiskt jagade personlig uppmärksamhet för att komma först till någon av polerna, var det mycket viktigare för Knud att få kontakt med någon avlägset boende shaman ute i polarkylans bitande vindar, bland råkarna, isbjörnarna och skruvisen. Hans prestation att nå fram dit var lika farlig och krävande som att försöka nå polerna. Men där Robert Peary och Robert Falcon Scott beskriver personliga vedermödor, sina kamraters svaghet och sin egen styrka, höjer Knud sina medresenärer till skyarna och nämner att naturen är stor, men människorna ändå större. I synnerhet grönländaren.

Knuds mormor var grönländska. Detta arv präglade starkt både hans utseende och uppväxt. Dessutom låg det till grund för hans framgångar. Han föddes i den lilla västgrönländska staden Jakobshavn år 1879, där hans pappa var dansk missionspräst.Knud växte upp som grönländare och när han tvingades lämna Grönland som tonåring för att gå i skola i Danmark var han redan erkänd hundkarl, han visste hur man skulle jaga säl med harpun från kajak och hantera ett hundspann över svaga isar och i stark kyla. Han pratade västgrönländska som en infödd, hade samma förkärlek för halvruttet kött och ville helst leva som en eskimå.Dessutom ägde han en märkvärdig karisma som med åren kom att bli hans mest värdefulla egenskap. Han fick vänner överallt. Alla, från konkurrenter och amerikanska presidenter till de fattigaste eskimåer, minns hans förföriska charm och kärlek till barn. Ingen hade ett ont ord att säga om Kununguaq, lille Knud, som han kallades av grönländarna. Inte ens idag har han många kritiker, en sällsynthet i en tid när de gamla hjältarna värderats om i mångt och mycket och i stället för att bära en hjältegloria framställs på ett övervägande negativt sätt. Scott anses exempelvis ha varit en trångsynt odugling, Peary en bluff och anklagas liksom Roald Amundsen för att i sin självupptagenhet ha utnyttjat vetenskapen för att få pengar till att nå egen berömmelse. Dessa tre förefaller heller inte ha varit speciellt omtyckta av vare sig expeditionskamrater eller folk de mötte.

Knud Rasmussens starkaste kritiker idag anser att han är främst ansvarig för att grönländarna idag hamnat i samma tragiska situation som många andra kulturfolk. Det vill säga att de genomlider svåra kulturella, sociala och ekonomiska motsättningar och bekymmer som uppstått efter att ha konfronterats med det moderna samhället. Tveklöst var Knud för den danska kolonialiseringen av Grönland. Hans sjätte och sjunde Thuleexpeditioner var också mer politiskt motiverade och syftade främst till att mota bort norrmännen – vilket lyckades.Helt klart är att Knud hade stor del i att Danmark fick makten över hela det väldiga Grönland. Han var helt övertygad om att eskimåerna skulle få ett bättre liv och ljusare framtidsutsikter under dansk flagga. Därför byggde han också den första handelsstationen i norra Grönland, den i Thule. Till viss del även för att få inkomster från de skinn han bytte till sig för att kunna genomföra sina dyra expeditioner, men främst för att eskimåerna lättare skulle få tillgång till de ting de börjat göra sig beroende av efter mötet med den moderna civilisationen. Till exempel järn, synålar och gevär – saker som gjorde dem till effektivare jägare och fiskare och gjorde det lättare att sy skinn- och pälskläder.Knud Rasmussens tanke var innerst inne god. Det är lätt att vara efterklok.

En sanning står dock klar. Utan Knud Rasmussens noggranna dokumentation av de olika eskimåfolkens unika sägner, andliga berättelser, poesi, sånger och överlevnadskunskap i arktisk miljö, skulle denna rikedom idag varit oss förlorad. Det är få förunnat att äga alla de unika egenskaper som krävs för genomföra en liknande besvärlig, men livsviktig, dokumentation. Å ena sidan en noggrann rationell västerländsk forskare och å andra sidan en lättsam person, jämlik med grönländaren i allt. En som tar dagen som den kommer, men är lika god jägare, hundspannsförare, återberättare av sägner och historier som de. Men framförallt var Knud accepterad av de folk han ville studera och han förstod grönländarens innersta väsen. Alltid med en stor portion humor.Som ett exempel på detta beskriver hans gode vän och reskamrat Peter Freuchen i boken Knud Rasmussen som jeg husker ham ett tillfälle när han behövde ett par nya stövlar, kamiker. Knud sade då till en av eskimåerna när många hörde på:
“Jag skulle önska att din hustru ville sy ett par stövlar åt mig, men ni har väl inget skinn hemma förstår jag?”
Lika säkert som amen i kyrkan rusade mannen upp och protesterade.
“Vi har massor av skinn! Ack, vilket besvär det vållar oss att ha så mycket att släpa med oss överallt. Om du ändå ville ta emot lite av mitt stora skinnlager så skulle det lätta bördan en smula för mig!”
Svaret hade blivit detsamma även om eskimån inte haft ett enda skinn. Han skaffade det snarast för att upprätthålla sin ära.

Knud Rasmussen dog när han var bara 54 år gammal efter att ha blivit svårt sjuk under den sjunde Thuleexpeditionen. Men som hans vän, den store björnjägaren Sorkrark, en gång lär ha snörvlat fram när de satt tillsammans i hans igloo:
“Hehe, ja den stora dödsdagen följer alltid människan och är aldrig längre bort än hennes egen skugga.”

Mikael Strandberg