Inatt vaknade jag av ett bråk utanför sovrumsfönstret.

“Åk hem till Kongo din j…a n…r om du inte kan betala för dig!” hörde jag en ilsken taxichafför skrika på skånska till min nigerianske granne ovanför, som steg ur taxin och skrämset svarade: “Hejdå, hejdå.”

Det kändes som ett utdrag ur den bok jag läser med stort intresse just nu, Det Svenska Hatet av Gellert Tamas. Det är en oerhört intressant, klargörande, men ytterst mörk och dyster bok om läget i landet idag. Gellert och många andras version. Jag har egentligen svårt att fatta mörkret. Hur kunde det här hända? I synnerhet i ett land där alla möjligheter finns? Där ingen egentligen borde ha några större klagomål utan i stället ha möjlighet att hjälpa de som har det kämpigare. Jag fattar ju heller inte detta hur någon kan samla rikedomar åt sig själv utan att bistå de som har det svårare. Oavsett. Men jag ser och hör det ju ganska ofta. Bitterheten och rädslan bland folk. Tendenserna är där ständigt i vardagen. Som exemplet ovan. Brist på tålamod, ilska, bitterhet och rädsla. Skyll på allt och andra, men inte en själv. Det är alla andras fel. Vilken jobbig inställning till livet. Frågan, vad har hänt med svensken? Eller världen, för den här rädslan är ju inget svenskt fenomen, men vi är ju inte så många som i exempelvis i England och vårt land är så mycket större. och friskare. Och hälsosammare. Om något har hänt, eller är det bara medias fel?

Jag tänker också på serien Resten Av Sverige signerat Po (Observera det är Po, inte PO som jag skrev i den länkande artikeln och fick en ilsken arrogant och otålig kommentar som svar från herren i fråga, det är Po, inte PO!) Tidholm. Stilistiskt vacker, full av information och verkligen ett bra jobb, precis som i fallet Gellert Tamas. Men folk i serien….ja, höjden av dysterhet, som robotar som svarade entonigt monotont, känslolöst och serien visade upp ett land och dess människor, ja, som….livlösa. Den här bilden av Sverige tillhuggen av olika typer av konstnärer och tyckare är ju inte ny. Tvärtom. Den anses ibland som Bergmanskt svensk. Ack hur denne överreklamerade regissör skadat bilden av svensken!!! Och svensk film. Ja, jag håller med Bo Widerberg! Men det här måste väl ändå vara långt ifrån sanningen?

För mig, som nu åter efter många år, börjat följa Sveriges utveckling noga, jag minns mer ett Sverige som liknade Populärmusik i Vittula, Kalle Moreus i Orsa och livet i Bo Widerbergs filmer. Och tror det här piggare, snällare, gladare och mer fantastiska Sverige fortfarande finns där, men tror oron över ryssar och invandring gömt undan den här mycket trevligare delen av Sverige och dess invånare. Med det sagt, självklart behövs granskande journalistik som den Gellert Tamas genomför, det är en av få möjligheter att föra upp rädslan och de här bittra räddhararna till ytan och försöka hitta tillbaka till de ljusare sidorna. Folk verkar mest förbannde över allt och inget. Jag menar både Trump och Brexit visar ju att folk har fått nog av det styrande s.k etablissemanget. Det har tappat förtorendet för dessa procesor och visar sitt missnöje genom att rösta så galet det går, på Trump och Brexit, som bägge bara leder till än mer bekymmer. Jag tror man måste förstå att folk fått nog! Samma här. Jag känner mig ordentligt drabbad och jag är riktigt upprörd över följande saker:

Folk som pratar i mobiltelefon på gymmet i stället för att koncentrera sig och träna, män över 50 -vita- som ser cykelbanorna i staden som tävlingsbanor och är tight klädda som på Tour de France, damer över 40 i SUV:ar som är så stressade att de vrålar hemskheter åt mig när jag går över övergångsställen med mina barn, trots att hon i alla fall måste stanna för rödljus. Och sedan för att ägarna höjt priset med 8 kronor på surdegsbaguetterna på ICA!!!! Förstår Ni? Ja, sådana viktiga saker! Så är det i Sverige. Viktigt!

Nä, jag måste bara ge mig iväg snart nu på en färd genom detta avlånga land och kolla om det verkligen är så här dystert!

Varför inte i stället ta det lika lugnt som han finnen i Borlänge som steg in i en taxi och kort berätta var han ville åka innan sömnen tog över:

“Ta mig till Särna.”

Tre timmar senare är taxichauffören framme och han väcker finne som tittar ut och häpet frågar:

“Är det här Tjärna Ängar?”

Bara de som varit i Borlänge och tar livet på sköj och med oro begriper skämtet.